Text.

Denna text skrev jag och la upp på min Facebook och Instagram. Fick väldigt fin respons på den så jag tänkte att den kanske kunde vara på sin plats även här:
 
Livet tar ibland vändningar man är helt oförberedd på. Fruktansvärda saker kan hända. Fantastiska saker kan hända. Sådant som skakar om och vänder upp och ned på hela ens värld. 
Jag har svårt för förändringar. Det spelar ingen roll om det är till det bättre eller sämre. Det är förändringen i sig jag hatar. Det tar tid att vänja sig. 
För en dryg vecka sedan drabbades jag av det som man tror bara drabbar andra, aldrig en själv. Det är efter detta som jag insett vad i livet som betyder något. Vad spelar det för roll om jag får B eller D på tentan, om vågen visar mer än någonsin eller mitt konto är tomt, så länge mina nära och kära lever och mår bra, så länge jag har tak över huvudet, så länge jag är älskad. 
Det är också nu jag märkt vilka vänner som funnits för mig, och vilka som bara säger att de gör det. 
Jag vill också be er alla att hålla alla tummar ni har för att min vän ska bli så bra så möjligt.
 

Jag hoppas att ni har haft en fin fredag mina vänner  och att kvällen fortsätter i samma tecken.
Krama era nära och kära en extra gång. Krama er själva. Ni är bra. 
Kram


Kommentarer
Grey

Vacker skrivet. Du har lyckats fånga ganska mycket precis så jag känner, och säkert många andra i samma situation.
Håller tummarna och hoppas på en förbättring snart.

Kram

Svar: Tack så mkt :)
vimotdem.blogg.se

2013-08-17 @ 01:16:07
URL: http://thegreyzone.blogg.se/
Lisa

Himla fint skrivet!

Svar: Tack fina du, det värmer att höra <3
vimotdem.blogg.se

2013-08-17 @ 14:43:08


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0