Det är lite tyst här just nu.
Hon som blev inlagd förra veckan, hon som jag älskar så mycket, ligger sedan tre dygn tillbaka på intensiven nedsövd i en respirator, med hjärnan på kylning. Jag fick samtalet av hennes mamma igår morse. Hon slutade svara på mina sms i lördags kväll, jag blev orolig, hon brukar alltid höra av sig varje dag för att lugna mig. När jag såg vem det var som ringde igår förstod jag. Något hade hänt och jag ville inte veta vad. Hon ville inte mer.
De vet inte om hon klarar sig. De vet inte hur omfattade skadorna på hennes hjärna är. De vet inte om hon någonsin blir sig själv igen.

Min hjärna förstår inte. Det här händer bara inte. Det går inte. Hon ska ju vara hos mig. Vi har ju hållit ihop i 20 år. Vi skulle ju alltid hålla ihop.
Jag gick hem från jobbet direkt efter samtalet, efter att ha suttit i ett konferensrum och försökt samla mig tillräckligt för att kunna möta mina kollegors ögon. Är hemma hos mamma. Fortfarande pyjamas på. Avtrubbad. Fattar inte. Vill inte fatta. Det här händer inte.

De ska stänga av narkosen ikväll. De ska se om hon kan andas själv. Sen får kroppen vakna när den vill, när den orkar. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar.
Jag ber er hålla alla tummar ni har nu. Jag kan inte förlora den här människan. Det går inte.