bekanta.

Publicerat 2013-07-14 20:28:20 i Allmänt
Ibland (eller ja, ganska ofta) beter jag mig på ett sätt som jag inte alls förstår.
Jag var på gymmet ikväll. När jag kom dit och var påväg till omklädningsrummet passerade jag lokalen där alla maskiner finns och såg att en bekant var där inne. Inte en vän på så sätt att vi umgås privat, men vi tillhör samma krets och pratar och har trevligt tillsammans på fester, kramas och hälsar när vi springer på varandra och så vidare. När jag lämnade omklädningsrummet gick jag medvetet in i ett annat rum och började träna, trots att jag från början tänkt vara i samma som min bekant. Jag ville inte hälsa på honom och undvek därför med flit det rummet. Jag kan inte svara på varför. Var det för att jag kände mig obekväm med att träna i hans närvaro? Var det för att jag inte visste huruvida jag skulle behöva kallprata med honom efter att vi hälsat? Var jag rädd för att det skulle uppstå en pinsam tystnad medan vi tränade? Var jag rädd för "hur" jag skulle hälsa på honom eftersom vi inte setts på länge? 
Jag gör ofta så. När jag går och handlar till exempel, så önskar jag alltid att jag ska slippa behöva springa på en gammal bekant, och om jag får syn på någon försöker jag smita iväg och gömma mig i nån annan gång eller bakom en hylla innan personen i fråga får syn på mig. Att möta någon jag känner väl tycker jag bara är trevligt, men det är just när man känner dem sådär lite halvt, eller kände bra förr men tappat kontakten med - en gammal gymnasiekompis till exempel. 
Har jag en kompis med mig när jag möter någon tycker jag inte det är alls lika obehagligt, då tycker jag nästan bara det är kul, särskilt om min kompis också är bekant med personen. 
Jag förstår verkligen inte varför, för generellt är jag en supersocial person som älskar att möta folk. Man har så mycket konstigt för sig.
 
Direktlänk, 3 Kommentarer



Kommentarer
enannansomdu

Det där är nog ganska vanligt tror jag :)

Svar: Ja jag tror också det :)
vimotdem.blogg.se

2013-07-14 @ 21:03:21
Lina

Är precis likadan men har social fobi själv.

Svar: Okej, jobbigt :/ jag vet inte så mycket om social fobi men det är något jag börjat grubbla mer och mer på, kram!
vimotdem.blogg.se

2013-07-15 @ 20:37:46
Linda

Jag är exakt likadan.Lider av social fobi,som har blivit mkt bättre med medicin, men mkt är kvar.Har många diagnoser,ångest etc som jag kämpar på med i det tysta.Det här verkar vara en underbar blogg!Känns nästan som man hittat en ny kompis haha,sorglig man är;-)

Svar: Skönt att det går åt rätt håll för dig, även om det är tragiskt att det ens är så här för dig! Jag hoppas det fortsätter på rätt spår och att du mår bättre efter hand! Kul att du uppskattar bloggen, många kramar
vimotdem.blogg.se

2013-07-17 @ 21:51:05


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0