biverkningar.
Den här kvällen har varit fel. Fel, fel, fel. Det river i mig och jag kan inte säga varför. Ögonen svider av torrhet men jag har inte gråtit en droppe. Dessutom har idag varit värsta biverkningsdagen på länge.
Det är också en sådan sak som kan få mig att brusa upp, drämma igen dörren, skrika rakt ut eller bara kasta en kudde i väggen. En person som lider såpass mycket att han/hon behöver ta mediciner mot sitt lidande (nu menar jag generellt - mot psykiska sjukdomar, cancer, diabetes osv), lider ganska mycket, det håller ni med om va? Varför ska en människa som lider såpass mycket att han/hon behöver ta mediciner mot sitt lidande, även behöva lida av de mediciner han/hon tar för minska sitt lidande? Missförstå mig rätt nu, givetvis är jag glad över alla mediciner som finns mot alla våra sjukdomar, och de flesta av oss tar dem ju trots sina biverkningar, för att det är det minsta priset som finns att betala, men det finns en så tragisk ironi någonstans i det hela. Under en period åt jag smärtstillande mediciner som skulle lindra biverkningarna av de biverkningar jag fick av de mediciner jag fick som skulle få mig att må bra. Hur dum lät inte den meningen?
Ju starkare och effektivare medicin, desto starkare biverkningar. Cellgiftsbehandlingar, till exempel. Aggressivt, ettrigt, ska övervinna det sjuka i kroppen som heter cancer. Lika aggressivt och ettrigt som den ger sig på cancern, det som är sjukt, ger den sig på det som är friskt. En vän till mig sa att hon fysiskt mådde sämre av behandlingen än av cancern i sig. Kroppen plågades något vansinnigt före, under och efter behandlingarna. Jag förstår henne.
Det skullle vara en överdrift att säga att jag dagligen plågas av mina mediciner, för det gör jag inte, men påverkas däremot.
Jag svettas mig igenom nätterna så att lakanden blir blöta, samtidigt som jag fryser. Håret är fuktigt och fett när jag vaknar, oavsett om jag duschat precis innan jag lagt mig eller inte.
Jag drömmer så färgstarkt och effektfullt att det gör hjärnan helt utmattad, trött. I ett par perioder ville jag inte somna för jag var rädd för drömmarna. Inte för att de var läskiga, men för att de var mycket. Jag vet inget bra sätt att beskriva just mina drömmar på, men föreställ er något i stil med att ni när ni vaknar minns runt 10 stycken av nattens drömmar, att dessa drömmar pågått parallellt, att allting är ett virrvarr av mönster och starka färger. Okej, den där beskrivningen sög. Det låter jättelöjligt att gnälla över drömmar, men den som har varit med om det kommer att känna igen sig i det här.
Dåsighet. Trötthet. Många antidepp får kroppen att känna sig slö och tung. Jag är ofta yr. Har en brusande känsla i öronen, uppfattar allting lite på avstånd - ungefär som om jag står bredvid och studerar mig själv istället för att vara mig. Inte 100 % connection mellan kroppen och hjärnan, typ. Som att vara påverkad men ändå inte.
Jag har i perioder röda eksemliknande utslag. Ibland över hela ryggen, magen, halsen, brösten. Första gången jag fick denna typ av biverkan började det med ett märke på halsen som såg ut som ett sugmärke, både jag och mina vänner skrattade gott åt det. Jag trodde det var något litet utslag bara. Tills det dök upp 20 likadana sugmärken på andra ställen av kroppen.
Darrig. Kroppen är nästan alltid som ett asplöv. Händerna är värst. Folk reagerar, frågar. Gaffeln som vibrerar eller pennan som inte drar strecken rakt.
Illamåeende, ont i magen.
Jag skulle kunna hålla på hela natten med att rada upp biverkningar som mina mediciner ger mig. Jag är gnällig, jag vet. Hela inlägget skriker tyck-synd-om-mig. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Ikväll har jag bara en jävligt dålig kväll där jag är argare än vanligt på orättvisan. Jag är så jävla trött på att idag igen ha hållit på att spilla över kanten på matbrickan i cafeterian för att mina händer skakar så.
Kommentarer
Enannansomdu
Känner igen mig så mycket i det om drömmarna. Jag är så himla utmattad när jag vaknar. Får spendera första delen av dagen med att sortera drömmar och verkliga händelser.
Känns som att jag lever i en liten bubbla, som jag inte kan spräcka. Hur mycket jag än försöker.
Hatar det. Men hatar mest de människor som lever utan dessa problem, seriöst, de måste vara världens lyckligaste, eller dummaste som inte fattar hur bra dom har det. Blir arg nu när jag tänker på det, så orättvist.
Svar:
vimotdem.blogg.se
Karin
Det är verkligen hämskt att läsa när jag känner igen mig i så mycke av det du skriver. Jag vet hur det är. Men nånting gör att man fortsätter kämpa. Jag är glad att jag gjorde det. Jag har kämpat i 6 år och lyckan när man känner att det börjat gå åt rätt håll går inte att beskriva. Kämpa på!!
Svar:
vimotdem.blogg.se
Trackback
