Att finnas utan att leva. -

"Du som är så söt och glad och har rika föräldrar - HUR kan du må dåligt?"

Publicerat 2013-07-04 19:00:00 i Allmänt

Det är få som känner till mina depressioner och min ångest (finns det inget bättre ord för att beskriva det med? typ "få som känner till min astma", det är bara ett kort och enkelt ord istället för "depreeeesioner och ååångeest") och det är ännu färre som känner till hela historien i detalj. Det är nog bara mina läkare, min terapeut och mina föräldrar som vet hela den brutala sanningen faktiskt. Jag har valt att ha det så, för mina vänners och för min egen skull. Det räcker att de känner till mina diagnoser, att jag brottas med ett helvete och att jag vissa perioder inte kan gå i skolan och så vidare. Det räcker för att de ska veta hur jag har det, hur jag mår, för att de ska förstå. Vad tjänar det till att berätta för dem i detalj vad som hände den där kvällen som blev den utlösande faktorn till att jag blev inlagd på BUP?

Utöver dessa få människor finns det en del som känner till lite grann, lite delar av det hela, men då har jag formulerat mig annorlunda. Att mina studieresultat till exempel sjönk något vansinnigt förra våren förklarade jag som skoltrötthet. Att jag vissa dagar ser allmänt trött, nere och sliten ut beror på att jag sover dåligt. Att det ibland går månader när jag inte vill festa, inte vill följa med ut på sociala tillställningar, skyller jag på att jag är inne i en period när jag helt enkelt inte tycker det är kul, att jag inte har lust, att jag satsar på träningen. Allt detta är ju sant, så jag ljuger inte, jag bara väljer att ge en förmildrad bild av sanningen, en bild som är accepterad i folks ögon.

De gånger jag faktiskt antytt för folk att jag "är i en period där jag inte mår helt hundra" eller sagt att "det blivit lite mycket senaste tiden" eller liknande får jag nästan varje gång samma reaktion; "du som alltid är så glad och sprallrig, du som har rika föräldrar, du som är så snygg och söt, du som har en massa vänner, du som har så bra betyg och en fin lägenhet, du som har tävlat på elitnivå i två sporter och är så duktig på allt du gör, du som har en massa framgångar - HUR kan du må dåligt, du har väl ingenting att klaga på?". Ja vad svarar man på det? "Jag har det i mina gener, det kommer inifrån och hur bra jag än har det på utsidan gör det inte att mina förskjutningar i signalsubstanserna i hjärnan blir bättre". Det där är ett svar jag inte skulle ge, så mycket vet jag iallafall.

Direktlänk, 3 Kommentarer

Kommentarer

Lisa

Jag måste först säga att även om jag inte känner dig eller ens vet vem du är så är jag stolt över dig som faktiskt vågar berätta. Att berätta hela sanningen för någon är någonting som jag aldrig vågat, jag är rädd för att bli dömd eller bara utstirrad. För mig är det viktigt att gå till BUP och prata med min psykolog vid regelbundna möten, men när jag väl är där så vågar jag aldrig riktigt berätta hur jag verkligen mår eller vad som verkligen har hänt. Jag har ingen prata med, varken mamma pappa eller kompisar, för jag vet inte hur man gör. Jag har pratat med kuratorer och psykologer i flera år men jag har aldrig lärt mig att helt kunna öppna mig själv upp. Och det får verkligen mig att känna mig helt ensam. Så därför betyder det mycket för mig att du skriver, att i ångesten kunna få känna igen sig och hitta tröst. Så tack.

Svar: Din kommentar värmde ända in i hjärtat. När jag startade bloggen var det precis det här jag ville lyckas med, att nå ut till andra, att visa att man inte är helt ensam där ute, det finns människor som förstår, som har det likadant. Jag förstår precis var du menar men att du har svårt för att riktigt kunna öppna dig. Det tog tid för mig att göra det, men tack vare att jag gått hos samma läkare och terapeut i över fem år har jag byggd upp ett förtroende och successivt vågat berätta mer och mer för dem. Men gudarna ska veta hur svårt det är. Att prata är svårt och jag förstår hur ensamt och vilset det måste kännas för dig att inte helt och fullt ha någon att ty sig till. Tusen styrkekramar <3

vimotdem.blogg.se

2013-07-04 @ 23:29:25

TheSecretPerson

Hej!

Hittade hit av en slump. Jag känner igen mig i det du skriver och jag tycker det är bra att fler vågar berätta :). Det är starkt, i dagens läge när det trots allt fortfarande är tabu att prata om..! Vi är så många, men ändå ensamma..
Jag har skrivit på min anonyma blogg om liknande saker i flera år, om du vill kika på "min historia"?

Kramar http://bloggis.se/TheSecretPerson

Svar: Tack för fina ord! Ja precis, min förhoppning är att fler och fler ska våga "kliva fram" när de märker att de inte är ensamma! Jag ska in och läsa din blogg :) kram!

vimotdem.blogg.se

2013-07-05 @ 20:24:50

Hej! Hittade hit till din blogg och passade på att gå igenom lite inlägg. Den reaktion du beskriver är allt för vanlig. För många inser att depression/ångest inte diskriminerar: det spelar ingen större roll om du är rik, fattig, duktig i skolan, har ett toppenjobb, populär, ensamvarg - ja, den kan drabba alla.

En sak som jag också tänkte på när jag läste ditt inlägg: du verkar vara duktig, social, framgångsrik? Jag kan inte spekulera egentligen, men jag har själv problem med prestationsångest. Jag har varit för duktig, för driven, för mycket det ena och det andra. Det sliter på en, och det skapar mycket osynlig osäkerhet. Och så klart, negativa tankar och ångest. Det är jobbigt när folk inte förstår att överprestationer i sig kan vara jobbiga, och ha negativa konsekvenser.

Hoppas att hittar ett sätt att hantera din depression/ångest. Det är en berg och dal-bana, men det går. Lycka till!

Svar: Så rätt du har! Jag önskar att fler kunde resonera likadant, men tyvärr måste man väl nästan själv vara nere i skiten för att förstå.Prestationsångesten har du också helt rätt i, vad jag än gör vill jag vara bäst. Ett VG+ på ett prov kan knäcka mig totalt, för att ta ett exempel.
Tack för fina ord och jag hoppas att du själv mår bättre och kan handskas med din prestationsångest, du är bra precis som du är! Kram

vimotdem.blogg.se

2013-07-08 @ 19:24:30

Trackback

"Du som är så söt och glad och har rika föräldrar - HUR kan du må dåligt?"

Kommentera inlägget här:

Att finnas utan att leva.