Efteråt.

Publicerat 2013-07-23 22:05:55 i Allmänt
Det var när jag skrevs ut från BUP som det riktigt svåra skulle börja. Jag skulle lämna det som blivit min trygghet, det som gömt mig för verkligheten, den verklighet som gjort mig så illa. "Du måste lära dig att stå på egna ben igen". Tänk så hade jag glömt bort hur man står då? Jag var så rädd. Så jävla rädd.
 
Mamma och pappa fick en i taget ta tjänstledigt. Eftersom jag var under 18 fick de ersättning för att vara hemma med en sönderpsykad, trasig dotter.
Jag tror det var mamma som började vara hemma med mig. Jag minns inte säkert men det spelar ju ingen roll. Första tiden sov jag mest. Jag var konstant neddrogad på framför allt Theralene (något jag inte kan ta idag, en droppe och jag sover i tre dygn) för att hålla mig i schack och det gjorde att jag sov och sov och sov. 
Inte en sekund var jag utom synhåll för mamma eller pappa. Inte ens i badrummet. Inte ens när jag var ute och red mina hästar. Allting kändes så konstigt, jag var fortfarande inne i den där "det här är någon annan, det här händer inte mig"-dimman, för hela situationen var så absurd. Inte hade jag varit inlagd, inte hade jag hoppat av skolan, inte var mamma och pappa tjänstlediga för att jag var självmordsbenägen. Något sånt skulle ju aldrig drabba oss. 
Jag var, som ni nog förstod, ganska isolerad från omvärlden. Orkade inte förklara. Ville inte. En kompis fick nog en dag och tog sin moppe och körde hem till mig utan att säga något först. När hon stod där kändes allt främmande. Pinsamt. Konstigt. Hon som varit min bästa vän i 100 år kändes som en ren främling. Jag kände mig blyg. 
Hon, precis som alla andra, hade inte haft en aning om mitt mående och blev rätt chockad. Jag minns att hon rakt upp och ned frågade "Du har väl inte försökt ta livet av dig?". Jag tvekade. Jag ville inte ljuga, jag hatar att ljuga, men under de två sekunder jag tvekade hade tårars hunnit tränga fram i hennes ögon. Herregud, kunde jag säga något annat än "nej nej, absolut inte". Hennes andra fråga var "är det inte ett misslyckande för din mamma att du blir deprimerad när hon är psykiater?". Vad svarar man på det?
 
Fortsätter senare, hinner inte mer nu!
 
Direktlänk, 0 Kommentarer



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0