Att finnas utan att leva. -

förlåt.

Publicerat 2013-07-07 01:04:12 i Allmänt

Något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för är hur mycket smärta och lidande jag orsakat mina föräldrar, de två människor jag värderar över allt annat. Inte enbart för att jag försökte lämna dem ensamma kvar, låta dem mista sin dotter - detta kommer jag prata mer om senare.

Det jag syftar på nu är allt runt omkring. Första gången jag insjuknade riktigt ordentligt, innan jag fått någon diagnos eller medicin, var jag ett monster. Jag höll fasaden uppe varje dag i skolan, men på kvällarna, när jag var hemma, brast allt. Jag skrek och grät och visste inte var jag skulle ta vägen, smärtan åt upp mig från insidan och jag förstod inte var den kom i från. Min ångest uttryckte sig i ilska och aggressivitet och jag skrek på mina föräldrar för att jag inte tyckte att de förstod, att ingen förstod. Jag minns ett tillfälle i trädgården, mamma sa något som gjorde mig arg. Det slog slint i huvudet och helt plötsligt tog jag upp en näve singel från gårdsplanen och kastade. Jag kastade grus på min älskade underbara mamma.

Varje gång jag är nere i botten är det samma visa, ju sämre jag mår desto mer ilska uppvisar jag. Jag är en väldigt snäll människa som aldrig höjer rösten, men tyvärr får jag utlopp för min ångest genom ilska, genom att vara elak, något jag givetvis mår mycket dåligt över men inte kan kontrollera. Somliga hanterar ångest genom att skada sig själva, jag skadar andra.

Tack och lov är mina föräldrar väldigt förstående och de vet att jag inte menar det jag säger, de vet att ilskan egentligen inte är riktad mot dem, de vet att det är ångesten som talar, inte jag. Men jag mår ändå så dåligt över hur jag behandlar dem. Jag skriker och svär och säger det som för stunden är det värsta jag kan komma på. Så fort attacken lagt sig och jag inser vad jag sagt och gjort vill jag bara dö. Hur kan jag skada mina snälla älskade föräldrar så hårt? Hur kan jag göra så mot dem, som bara vill mig så väl?

Är det inte lidande nog för ett par föräldrar att deras dotter försökt avsluta sitt liv? Att de därefter dessutom måste handskas med en tickande bomb varenda dag måste vara oerhört tungt. En bomb som hotar att explodera när somhelst.

Jag vet att mina föräldrar aldrig kommer våga lita fullt ut på mig igen. De är ständigt rädda att jag ska göra något dumt,skada mig själv igen. De ringar och smsar mig flera gånger om dagen för att se till att jag lever och mår bra. Mina vänner, de som inte vet, irriterar sig på deras överbeskyddandehet mot mig.om de bara visste.

Jag känner en ständig skuld till mamma och pappa, de förtjänar ett ordentligt barn, ett barn som inte gör att de ligger sömnlösa om nätterna.

Förlåt, älskade underbara mamma och pappa, för all smärta och lidande jag utsatt er för och fortfarande gör, jag kommer ju alltid vara såhär. Förlåt mig.

Direktlänk, 2 Kommentarer

Kommentarer

Hanna

Hej
Jag känner inte dig, jag vet bara det jag har läst på några minuter på din blogg här. Jag vile bara skriva ett par rader till dig:
Jag har själv mått dåligt likt det jag förstår att du går igenom just nu, mina besvär var långt i från så "svåra" som dina men att gemföra smärta och sjukdom är omöjligt. Alla uplever det olika och har olika motivation till att bli frisk/are. Jag hade en period när jag var sjuk som började i högstadiet någongång det smög sig på mig och det var inte föräns i slutet av gymnasiet som jag faktisk förstod att jag var sjuk. Innan det skyllde jag och mina nära på "för höga krav på mig själv" och att jag inte såg mig själv med klara ögon, prestationsångest osv. Det gick ganska långt jag skadade mig inte fysiskt men psykisk hittade jag sätt att göra mig själv illa. Det var något jag förstod att jag gjorde efteråt. Något jag tampades med när jag förstod att jag var sjuk var rädslan att bli frisk, du känner säkert till den? Den största boven i dramat. Man vet hur det är att vara sjuk man identifierar sig med den och smärtan. Det är tryggt att vara kvar i smärtan man vet hur den käns och hur man själv reagerar osv. Jag la mycket tid på att lära mig att det var okej att må bra att tycka om saker/personer göra roliga saker utan att få ångest sedan. Jag lärde mig att hitta tillbaka till ett normalt liv. När jag började må bättre så utmanade jag mig och min kropp till saker jag aldrig gjort tidigare, som att börja klättra. det kan liknas med att må dåligt, man kämpar på botten och när man inte orkar mera så vågar man släppa taget för skydsrepet tar mig ner till botten säkert. Men när man väl lyckas ta sig uppför den där förädiska väggen så lyckades JAG göra något jag aldrig klarat förut. Sådanna saker fick mig motiverad att faktisk må bättre även om det tog tid. Man har återfall i bland det är okej men det är inte okej att stanna i det gamla, jag ska up, up till drömmarna. Jag har lyckats jag är frisk och lever ett normalt liv, jag har fortfarande höga krav på mig själv, jag har ett bra jobb, en fin lägenhet underbara vänner och en sambo. DET GÅR jag lovar dig, våga tro på dig själv, våga bli frisk och släppa taget om sjukdomen, du kan det! Lär dig hitta motivationen det FÅR ta tid. Jag tror att du lyckas, om du så ska krypa fram så GE INTE UPP!

Svar: Först vill jag säga att jag blir så glad av att höra att du lyckades ta dig ur skiten! För det andra har du helt rätt i allt du skriver, först förnekar man att man är sjuk och sen vill man inte släppa taget om sjukdomen, för det är ju sjuk man är. Kram!

vimotdem.blogg.se

2013-07-09 @ 15:30:28

Annie

Åh vad jag grät då jag läste detta! Grät över hur arg och elak jag själv varit mot mina föräldrar i tonåren då jag ännu inte hade fått hjälp av psykiatrin. Alla vredesutbrott, gap och skrik. Har tillochmed bett dem dra åt helvete. Hur kunde jag?! Man mår så fruktansvärt dåligt att man helt tappar kontrollen! Är idag 26 år och kommer aldrig förlåta mig själv för hur jag varit mot mina nära o kära.

Svar: Jag känner precis likadant. Tänker tillbaka på allt fruktansvärt jag skrikit till mina föräldrar genom åren och vill bara spy.. nu när jag är äldre(22) kan jag kontrollera ilskan bättre tack och lov! Kram

vimotdem.blogg.se

2013-07-13 @ 00:32:33

Trackback

förlåt.

Kommentera inlägget här:

Att finnas utan att leva.