Jag blev inlagd på ungdomspsyk våren 2008. Det var en konstig tid.
Jag minns att de fick bära in mig genom dörrarna för att jag sparkade och slog och ville bort. Jag bönade och bad och grät, lovade att jag aldrig mer skulle göra något dumt bara jag fick komma hem, nästa sekund skrek och hotade jag istället. Det hjälpte inte.
Jag hade en bild i huvudet av att jag skulle bli inlåst i en cell helt ensam på en avdelning med skrikade läskiga patienter. Jag var livrädd. Det skulle snart visa sig att det inte alls stämde överens med verkligheten.
Det gjordes en massa undersökningar, prover togs och gud vet allt vad de gjorde. Sedan skulle det pratas. Pratas, pratas, pratas.
I början sa jag ingenting. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag skämdes. Skämdes för vad jag hade gjort. Skämdes för hur jag mådde. Skämdes för allt.
Mamma grät. Pappa grät. Jag grät. Tillsammans skulle vi försöka redovisa för läkare, sjuksköterskor, psykologer och skötare vad som hänt, hur min bakgrund såg ut, varför jag kunde tänkas må så här och bla bla bla. De ställde så många frågor. Jag hade inga svar. Jag minns att jag upprepade gånger sa att jag vägrade bo där själv. De lugnade mig och sa att de har som rutin att en av föräldrarna bor med barnet.
Pappa började bo med mig. Jag fick ett rum som innehöll en säng och en taklampa täckt med okrossbart plexiglas. Inga gardiner, inga sladdar, inga tavlor, inga speglar. Ingenting man skulle kunna skada sig med. Alla mina och pappas värdesaker låstes in. Smycken, schampo, hårborste. De tog allt.
Jag fick rött vak, det högsta som finns på BUP. Jag var självmordsbenägen, en fara för mig själv och andra, menade de. Rött vak innebär att du är övervakad av en vårdare/skötare dygnet runt, överallt. Det räckte inte med att pappa höll koll på mig, en irriterande vårdare följde mig som en svans överallt. Att sova med en främmande människa stirrande på sig är inte kul kan jag säga.
För att komma in på avdelning behövde man ta sig igenom 4 olika låsta dörrar och portar. Inför sista dörren innan avdelningen visiterades man. Jag lovar att säkerheten där var högre än på Kumlaanstalten.
Det kändes som om jag var i en dimma. Jag minns att jag sa till pappa att det kändes som jag stod utanför och tittade på ett skådespel. Det här kunde ju inte vara jag, det här kunde ju inte hända mig. Jag frågade om det skulle synas i något register att jag varit där. Typ som i ett brottsregister eller liknande. De log och sa att jag inte behövde bekymra mig om det.
Det fanns sex andra barn och ungdomar på avdelningen. De var väl i en ålder mellan 13 och 17 skulle jag väl gissa på. De var helt normala. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, någon form av mentalt förvridna människor fastkedjade i en vägg kanske. Men de var precis som jag. Själar med ont på insidan. Jag verkade ha tur, de som arbetade på avdelningen sa att det var ovanligt lugna patienter inlagda just då. Det var skönt, inga läskiga skrik på natten, ingen som var konstig.
Allt var väldigt rutinmässigt. Frukost, fika, lunch, fika, middag, fika - samma tid varje dag. Inte på helgen förresten, då fick man sova en timme längre och vara uppe en timme längre.
Läkarna tvingade mig att hoppa av skolan. Jag hatade dem, jag talade tydligt om att jag inte tänkte gå om skolan med en massa 92:or. Jag hade tyvärr inte mycket att säga till om. När det väl var bestämt och jag insåg att jag helt enkelt fick gilla läget var det som om en stor sten släppte från mina axlar. Skolan hade ju varit en av de tunga bitarna som stressat mig så. Plötsligt var den borta.
Första dagarna gick tiden baklänges. Mitt röda vak gjorde att jag inte fick göra någonting och jag var oerhört uttråkad. Hela tiden var det någon ny jag skulle prata med, berätta samma historia för. Varför kunde de inte bara läsa i mina journaler tänkte jag.
Efter ett tag började jag trivas. Där var så lugnt och skönt. Den stressiga verkligheten som plågat mig fanns inte där inne. Jag hade inga måsten, inga tvång. Jag behövde inte ens tänka själv för det var hela tiden någon annan som sa åt mig vad jag skulle göra.
De andra patienterna var snälla. Vi spelade spel och tittade på film ihop. Vi fick baka. På påskafton fick vi påskägg med godis.
Jag skötte mig utmärkt, som de sa, och efter ett par dagar blev jag av med det röda vaket. Jag fick sova, duscha, gå på toa och tala i telefon utan att ha en vårdare med mig. Pappa var dock tvungen att vara med. Jag fick promenera utomhus, men då behövde jag fortfarande ha någon med mig utöver pappa.
Det blev lite roligare, jag började bli lite gladare.
De som jobbade där var snälla. De daltade och gullade med oss som om vi var 12. Jag kände mig som 12. Jag läste hästböcker jag läst tidigare i mellanstadiet, det var den nivån på verkligheten jag klarade av kan man säga. Inga tunga deckare här inte.
Efter fem dagar (tror jag det var) bytte mamma av pappa. Det blev jobbigare. Jag har alltid varit pappas flicka, dessutom är mamma själv psykiater och ganska etablerad i länet där vi bor, så de flesta som jobbade där visste vem hon var och jag märkte hur de påverkades av henne. Jag förstår dem. Att ha en högre uppsatt läkare som granskar behandlingen av sin dotter kan inte ha varit lätt för dem.
Jag blev bättre. Jag fick börja gå ut utan att ha en vårdare med mig. Jag och mamma gick promenader. Vi gick i stan och shoppade. Vi gick på bio. Det var vårdarna som sa åt oss att göra det, för jag skulle successivt vänja mig vid verkligheten igen. Jag gillade inte verkligheten. Jag ville vara inne på trygga BUP, skyddad från omvärlden, från allt ont.
Jag har för mig att jag hade samtal med 2-3 olika personer om dagen ungefär, jag lärde mig aldrig vem som var vad. Ibland var mamma och pappa med, ibland ville de prata med mig själv. Några av dem tyckte jag om.
Efter ett tag fick jag åka hem på dagpermission, vara hemma över dagen. Det var hemskt. Jag har alltid haft en ansträngd relation till min lillasyster och efter allt detta var den sämre än någonsin. Jag var inlagd på hennes födelsedag och istället för att fira henne var mina föräldrar hos mig, den stackars storasystern som fick så mycket uppmärksamhet. Hon förstod inte riktigt allvaret i det hela. Hon sa att hon hatade mig. Jag ville tillbaka till BUP. Dagpermisisonen blev ett så kallat bakslag för mig, jag blev sämre igen. Jag var inte redo för verkligheten.
Dagen jag var hemma fick jag ha min mobil. Där var tusen missade samtal och sms. Alla undrade var jag var. Jag försvann ju utan förvarning. Ena dagen var jag i skolan, nästa morgon var jag inlåst på BUP. Det var ju ingen som visste hur jag mådde, jag hade ju inte sagt något till någon.
Mina "bra stunder" blev längre och längre. Visserligen var jag nerdrogad så gott som dygnet runt, men det märktes ändå successivt skillnad på mig. Jag var inte lika arg. Inte lika ledsen. De sa att jag var duktig.
Jag fick åka hem på nattpermission. Mamma och pappa övervakade mig som hökar. Den natten sov jag i deras dubbelsäng tillsammans med mamma. Pappa sov bredvid i en extrasäng.
Nattpermissionerna gick bra, man började diskutera utskrivningen och allt praktiskt som sedan skulle tillkomma när jag bodde hemma.
Ska jag vara ärlig tror jag, och detta tror mamma och pappa också, att de släppte hem mig tidigare än vad de hade gjort med en patient vars båda föräldrar inte var läkare.
Hade jag inte hamnat på BUP, på en så bra avdelning med underbar personal och ovanligt lugna patienter, vet jag inte hur det hade gått. Jag kan fortfarande längta tillbaka dit. In till den trygga, skyddade världen utan måsten. BUP fick mig i rätt riktning.
Dagen då det var dags att bli utskriven kom och det var nu det riktigt svåra skulle börja. Jag skulle ut i den riktiga världen. Den värld där allt som fått mig att må dåligt fanns.
Det tar jag en annan gång, det här blev tillräckligt för idag,
Kram på er!