Det är så ofta jag oroar mig för framtiden. Klyschor som "ta en dag i taget", "lev i nuet" eller "ta inte ut något negativt i förskott" hjälper inte, för fakta är fakta. Fakta är att signalsubstanserna i min hjärna aldrig kommer att fungera optimalt. Fakta är att jag alltid kommer att vara lite skörare, lite svagare och lite känsligare än genomsnittet. Fakta är att jag alltid kommer ha en överhängande risk för att utveckla depressioner och ångestattacker. Fakta är att jag aldrig fullt ut kommer att kunna leva ett vanligt "Svensson-liv" (nu hoppas jag inte att någon tar illa upp, missuppfatta mig rätt!).
Jag oroar mig för framtida anställningar. I skolan är det bara jag själv som påverkas. Att jag en vårtermin kuggar tre tentor i rad för att jag inte klarar av att öppna en bok slår bara tillbaka på mig själv, det är jag som får sopa upp efter mig, jag som får göra omtentorna. Jag har lärt mig det nu, att jag generellt mår bättre på hösten och då sköter skolan relativt bra och sedan successivt under våren går det mer och mer utför. I nuläget har jag tre tentor efter mig. Så som min vår har varit har jag inte kunnat sköta skolan, så är det bara. Som sagt, skolan är mitt ansvar och det är jag själv som får acceptera läget eller ej. Men på en arbetsplats kommer det vara annorlunda. Jag kan ju inte komma till chefen och säga "jo du, nu i höst kommer jag troligtvis prestera bra som fan, men sen till våren kanske min frånvaro ligger runt 50 %, det är lugnt va?". Sommar - och extrajobb har jag kunnat hantera hyfsat bra, det är under en begränsad tid och har hittills varit hanterbart. Det som skrämmer skiten ur mig är tanken på att efter min examen klara av ett jobb på 40 timmar (kanske mer, enligt statistiken inom det område jag vill jobba) i veckan. Jag kan jobba deltid, givetvis, långt i från alla jobbar ju 100 %, men ni förstår min tanke? Hur ska jag klara av att hantera en normal arbetssituation i 45 år när jag inte klarar av en termin i taget nu? Just nu känner jag mig ytterst tveksam till om jag ens kommer lyckas ta min examen, skolan kommer bli svårare och svårare och mer och mer krävande - kan jag hantera det?
Jag oroar mig för familj och barn. Jag är livrädd för relationer. Har inte haft pojkvän på flera år. Jag tror att det bland annat beror på att jag undermedvetet är så satans helvetes jävla rädd för att behöva berätta för min framtida pojkvän om mig och min verklighet. Rädslan för att mannen i mitt liv ska lägga benen på ryggen och sticka snabbast möjligast. Hur hade jag själv reagerat om "depressions-världen" hade varit helt främmande för mig och så kommer min pojkvän plötsligt och langar en sådan sak i huvudet på mig? Och om han faktiskt väljer att stanna - hur länge kommer han stå ut med mig, stå ut med en flickvän som skriker, gråter och kommer få utbrott på honom för alla möjliga obegripliga saker?
Barn är en annan orostanke. För det första för att depressioner är så väldigt ärftligt (statistik säger 96% risk om båda föräldrarna har det i sina gener) och tanken på att jag med flit, bara för att jag vill ha barn, ska utsätta en annan människa för det helvet jag själv brottas med känns väldigt egoistisk. Ska jag verkligen sätta ett liv till världen när jag vet vilken stor risk det är för barnet att drabbas? För det andra är jag rädd för hur jag skulle klara av hela grejen kring barn. Att bli utbränd/deprimerad när man får barn är inte ovanligt. Prestationsångest, för lite sömn, ovana och tusen andra faktorer kan leda till det och då tänker jag att om en "normal" människa så lätt riskerar att åka dit, hur fan ska det då gå för mig? Kommer jag klara av att ta hand om det? Kan jag ge det en rättvis uppväxt? Kommer jag ens kunna älska ett barn så som ett barn förtjänar att bli älskat?
