Jag var redan som liten ett väldigt oroligt barn. Sömnen har aldrig fungerat, mina stackars föräldrar fick inte sova mycket när jag var liten. Jag vågade inte sova ensam, för jag var övertygad om att någon skulle klättra in genom fönstret och kidnappa mig. Detta gick inte över förrän i tonåren. Ofta fick jag sova inne hos mamma och pappa men ju äldre jag blev desto mer stränga blev de - förstås. De försökte med mutor. "Sov i din egen säng en månad och du får ett Nintendo 64". "Sov i din egen säng ett år och du får en häst". Så där höll det på. När jag visste att jag inte skulle få sova hos mamma och pappa fick jag ont i magen redan på förmiddagen, snart var det ju kväll och jag skulle behöva gå och lägga mig. Ensam. Till och med när jag hade kompisar som sov över lämnade jag dem i mitt rum och gick in till mamma och pappa. Jag minns att jag flera gånger tänkte "när jag får egna barn ska de få sova inne hos mig så länge de vill". Allting relaterat till sömn plågade mig något vansinnigt. Jag var väldigt hispig, trodde alltid det värsta om allting. Trodde mina föräldrar skulle krocka med sina bilar, trodde flygplan skulle krascha, trodde båtar skulle sjunka. 11 september och Irakkriget var två perioder där jag var helt ifrån mig. När jag gick i 5:an hade vi geografi varje tidsdag och då diskuterade vi ofta krig och dylikt, särskild då när det var som värst i Irak, och jag sjukanmälde mig flera gånger. Jag klarade inte av att sitta i skolan och höra om den brutala verkligheten. Jag var övertygad om att det skulle bli krig i Sverige också. Jag gick ifrån tv:n eller höll för öronen så fort det kom nyheter. Återigen den hemska, brutala verkligheten. Jag vågade inte höra den. Jag var så rädd. Livrädd för allt. Jag kände igen trygghet. Ingen tillit. Förklaringen på detta fick jag långt senare - jag är född med en instabil och depressiv grundstämning, vilket är precis vad det låter som. En ärftlig psykisk sjukdom. Jag mår "i grunden" lite sämre än genomsnittet, är lite mer instabil. Mina båda föräldrar och min syster är alla tre diagnosticerade, de tuggar allihop antidepp. Det finns i våra gener. Både mamma och pappa har i perioder under min uppväxt haft depressioner och nu på senare år även min syster. När jag var tolv sprack min pappas stora halspulsåder och vi var nära att förlora honom. Det var nog det som satte min sten i rullning, eller vad man ska säga. Två år senare fick jag problem med ätstörningar, vilket var min allra första notering i det som med åren skulle bli en lång, lång psykiatrisk sjukjournal. Jag var inte på något sätt tjock, men inom den idrott jag satsade på "behövde" man vara väldigt liten och tunn. Alla tjejer i min omgivning var så smala. Jag blev blind för mig själv. När jag gick i åttan hade jag som lägst ett BMI på 15,8. Min mens försvann och jag slutade växa. Det var faktiskt min skola som sa ifrån här, som tog tag i problemet, fick mig i rätt riktning. Så vitt jag vet har jag aldrig diagnosticerats med anorexia, jag själv anser att det aldrig hann gå så långt. Jag återhämtade mig relativt snabbt. Idag är min relation till mat helt okej. Jag äter slarvigt och dåligt och jag kan byta ut en middag mot en Ben & Jerry-glass, men jag anser mig inte vara sjuk. Jag kan må dåligt över att se gamla bilder där jag var så smal och fin och jag räknar ofta snabbt i huvudet hur många kalorier jag fått i mig under dagen, men värre än så är det inte. Jag har alltid varit otroligt högpresterande i allt jag tagit mig för. Haft en prestationsångest olik all annan. Tränade stenhårt, jag skulle ju vinna alla tävlingar. Pluggade stenhårt, jag skulle ju ha mvg på alla prov. Genom högstadiet lyckades jag hålla ihop min vardag, men när jag började ettan på gymnasiet gick det inte längre. Första terminen gick jag i en skola 5 mil bort. Jag gick upp klockan fem, var i skolan till fyra, kom hem igen vid fem, direkt väg och träna, därefter rida mina hästar och till sist plugga. Det blev en ond cirkel. Skolan blev lidande av idrotten och idrotten blev lidande av skolan, ingenting fungerade längre och jag var helt ifrån mig. Hade panik över att riskera att få dåligt på ett prov, att misslyckas på en tävling, att vara dålig. Sönderstressad. Ovanpå allt detta sov jag inte på nätterna. I kombination med allt detta och med mina gener och min historia med pappa, ätstörningar m.m. orkade inte kroppen längre. Jag grävde ner mig totalt. Skrek och grät och var arg och ville bara bort, bort, bort. Jag förstod inte vad som hände med mig. Jag förstod inte smärtan och paniken som slet sönder mitt inre. Var kom allt ifrån? Vi visste inte då att jag fastnat i en djup depression. Utåt var jag precis som vanligt, ingen utomstående anade någonting. Ingen utanför familjen. Mamma och pappa gjorde sitt bästa, men de har själva i efterhand berättat att de nog inte fattade hur illa det faktiskt var. En kväll, efter ungefär två månaders helvete, fick jag nog. Jag orkade inte längre. Jag gav upp. Jag tänkte inte leva med den här smärtan längre. Högre makter tyckte däremot annorlunda och med små marginaler överlevde jag ett självmordsförsök jag aldrig kommer att nämna här på bloggen igen. Det är för privat, för nära. Istället blev jag inlåst på en ungdomspsykiatrisk avdelning och fick mina diagnoser. Det får räcka för den här gången. Det blir alldeles för mycket om jag ska berätta om allting på en och samma gång, men här är iallafall en liten sammanfattning och överblick över min bakgrund. Kram