hemma.

Publicerat 2013-07-26 21:17:58 i Allmänt
Vi kom hem från yogan i eftermiddags och jag åkte sedan ut till mamma och pappa, mina två tryggheter här i världen. Jag är här nu.
Trött. Tom. Får alltid bakslag efter att ha gjort något lite ansträngande, hur roligt det än har varit. Ledsen. Vill gråta. Varför tål min kropp inte ens att ha roligt?
Pappa frågar hur det är med mig, han ser alltid när jag blir tyst. Tillbakadragen. Svarar att det är bra. Det är inte bra. Mina Imovane tog slut igår. De som jag hela veckan svalt i smyg samtidigt som Elin gått runt nöjd och glad över att min sömn blivit så bra. Känner mig hemsk. Vill inte ljuga. Borde inte. Vill inte visa henne hur misslyckad jag är. Vill inte göra henne besviken genom att berätta att sömnen inte alls blev bättre av retreaten. Vill vara bra.
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
Grey

Alla vill vi må bra, tyvärr så går det inte att tvinga sig till det hur mycket man än försöker. Kanske lärde du dig ändå något där som du kan använda i framtiden? Gäller ju att experimentera sig fram till något som funkar. Om detta inte var bra så vet du ju det och kan kanske testa något annat nästa gång.

Svar: ja, precis! jag fick ju ut positiva saker av yogan också :) ja, man får testa och testa, inte ge upp!
vimotdem.blogg.se

2013-07-27 @ 00:59:57


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0