Bland det värsta man kan göra är att avfärda en person som berättar att den mår dåligt. Troligtvis har denne någon grubblat länge, vägt ord, ångrat sig och sedan ångrat sig igen men till sist vågat erkänna. Vad personen säger, hur den säger det och till vem den säger det spelar ingen roll. Innebörden av sådana ord måste, måste, måste tas på allvar. Jag förstår inte dem som bara kan avvisa en sådan sak, ett sådant erkännande. Absolut, ibland kan ord slinka ur en i stridens hetta, ord som man inte menar och som man inte står för, man säger något för att få en reaktion, skrämmas, skaka om. Tonåringen som efter ett gräl med mamma slänger igen dörren samtidigt som han skriker att han ska gå och hoppa framför ett tåg kanske bara vill hota, skrämma upp sin mamma lite. Kanske inte. Vad, exakt vad, finns det att förlora på att ta det säkra före det osäkra? Så spring efter din son. 

Att få höra att du överdriver, tycker synd om dig själv eller inte har någonting att må dåligt över är bland det värsta som finns. Då får du ju en bekräftelse på det som samhället säger, att det inte är okej att må dåligt. Du blir tillbakatryckt, skärp dig, ryck upp dig, sluta tyck synd om dig själv!

Ingen annan än du själv kan tala om hur du mår. Ingen. Man kan inte mäta ett mående, jämföra den enes med den andres. Vad en person upplever som ett riktigt dåligt mående är kanske för en annan inte värre än en axelryckning. Vi är alla olika. Vi känner olika. Vi tänker olika. Vi agerar olika. Vi mår olika. Vi är olika. Kommer någon till dig och berättar att han eller hon mår dåligt, då är det troligtvis också så. Ta dig tid att lyssna. Det betyder så mycket mer än du tror.