morgon.

Vaknar till vid 05:30. Lakanen har lossnat och snurrat ihop sig, de är kalla och fuktiga av svett. Jag äcklas. Lägger mig ovanpå täcket istället och somnar om. När klockan ringer 07:00 är jag redan vaken. Alltid vaken ungefär tio minuter innan klockan ringer. Fuktiga kuddar, fuktigt täcke, fuktiga lakan. Svett, svett, svett. Jävla medicinhelvetesbivärkningar. Hänger täcket över en stol för att vädra. Fluffar upp kuddarna och lägger dem på golvet. Bäddar fast lakanet i sängen, det får ligga ensamt där och torka. Ibland tar jag bort hela bäddmadrassen och låter sängen få vila. In i duschen, jag som duschade igårkväll, måste få bort svetten, det äckliga. 
Väljer kläder, det är jobb idag och jag måste vara stilren. Smink, bara lite för att se fräsch ut. Aldrig översminkad. Aldrig tjocka lager foundaton. Gillar naturligt. Mjuk i knäna och lite småvinglig. Nattens Imovane fortfarande kvar. Snart klar. Måste gå till bussen om tio minuter. Sitter i soffan. Trött, jättetrött. Det få bli en sväng inom Espresso House på vägen till jobbet. Jag hatar kaffe, dricker det bara för att få koffeinkicken. Det fungerar när man sover dåligt. Bloggar så länge.


Kommentarer
Johanna

Du skriver så bra! Känner verkligen igen mig. Så galet!

Svar: Tack för värmande ord! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-09 @ 13:25:45
URL: http://Thedategame.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0