mur.

Publicerat 2013-07-09 19:51:04 i Allmänt
Idag kom jag inte över den där muren. Jag har hittat tusen olika undanflykter för att slippa träna. De är alla lika värdelösa. Två demoner i min hjärna har haft brottningsmatch huruvida jag ska ut och springa eller inte. Jag vet att jag kommer vara sur och besviken på mig själv hela kvällen om jag inte tränar. Men jag orkar inte. Inte idag. Min lilla, nästan obefintliga, rumpa sitter som fastspikad i soffan. 
Ibland är jag så kostigt lat, skjuter upp saker och ting, men bara när jag inte har något att göra. Dagar då jag har fullt upp från morgon till kväll går allting av bara farten. Jag är effektiv. Jag är snabb. To do-listan blir kortare och kortare - check, check. När jag däremot är ledig förmår jag mig inte att göra någonting. I över en vecka, nu när jag har haft semester, har jag skjutit på att skriva ett litet ynkligt mejl. Ett mejl på tre meningar. Skjutit på att ringa de där samtalen jag borde ringa. En to do-lista med 100 punkter tar mig en dag att göra. En to do-lista med 2 tar mig en vecka.
Finns det inget mellanting? Ska allting alltid vara från noll till hundra och tillbaka till noll?
 
Annars har idag varit en bra dag. Jag har varit trött, hållit mig vaken med koffein och socker, men inte ledsen. Inte ens likgiltig. Nästan glad. Fast jag kommer vara sur senare eftersom jag inte tränar. 
 
I eftermiddags fick jag ett sms av en av mina närmsta vänner innehållande en mening, "vimotdem.blogg.se, är det du som driver den bloggen?". Hon hade hittat hit av en slump och efter att ha läst igenom ett par inlägg hade hon förstått att det var jag. Hon känner mig väl. & det skrämmer mig inte det minsta att jag nu inte är 100 % anonym längre. 
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
Ellie

Även om denna bloggen tar upp ett ganska mörkt och tungt ämne måste jag säga att jag blir så glad av att gå in här och läsa. Jag blir glad för att någon lyckas sätta ord på de där känslorna många av oss försökt uttrycka men utan framgång. Att du, inte bara för din egen skull och att få ventilera ut dina känslor, men även för alla vår andras skull faktiskt ägnar tid åt att skriva om dina känslor och erfarenheter på denna blogg varje dag. Tycker den är helt otroligt bra, för den visar verkligen en äkta bild av det hela, oavsett hur den bilden må se ut.
Kram

Svar: Du anar inte hur glad jag blir av att läsa det du skriver. Tack, verkligen! Det betyder mycket för mig att kunna visa för alla er andra där ute att vi är så många, att ingen är udda, ingen är ensam. Tusen kramar
vimotdem.blogg.se

2013-07-10 @ 15:58:09


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0