roll.

Publicerat 2013-07-27 17:48:32 i Allmänt
Ikväll kommer bli en sån kväll där jag behöver spela glad. Stark. Lycklig. Fake:at leende. 
Jag ska hem till en kompis på fest. Hon är en av dem som inte har en aning, en av dem som tror att mitt liv är perfekt. Jag känner i princip ingen annan än henne där så jag kommer behöva spela min gamla välbekanta roll, rollen som den glada, starka, lyckliga. Den roll som jag spelar så väl. Den roll som jag är så bekant med, som jag själv ibland nästan tror är jag. 
Jag är inte glad idag. Jag har haft en mysig dag med en av mina närmsta, hon som är trasigare än mig själv, men jag är inte glad. Inte idag.
Direktlänk, 3 Kommentarer



Kommentarer
Rebecca

Jag hittade din blogg idag, jag har läst igenom hela och jag tycker du skriver fantastiskt bra! Bortsett från det rent stilmässiga och gramatiska så formulerar du perfekt hur det känns. Jag är själv inne på mitt sjätte år av psykiskt illamående. Men jag börjar må bättre. Dåliga perioder varvas med allt längre bra perioder. Jag önskar dig detsamma.

Svar: Tack för fina ord, det värmer att höra! Det gläder mig att höra att det går på rätt håll för dig! Hoppas de bra perioderna fortsätter att bli längre och längre, kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-27 @ 18:55:45
Svartvit fjäril

Har du tagit en titt på psykiatrin.blogg.se? Bra blogg du har, tänkte att du kanske skulle gilla den.

Svar: Jag ska kolla den, tack för tipset! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-28 @ 00:48:59
URL: http://svartvitfjaril.blogspot.se/
ellen

det spelet har man ju spelat ett antal gånger så de känner man igen. alltid lika jobbigt

Svar: Ja, verkligen :/
vimotdem.blogg.se

2013-07-28 @ 20:05:51
URL: http://freedomtime.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0