skäms.

Känns typ alltid så för mig. Bor på behandlingshem pga exakt samma orsak som du, ångest och depression. Och man tillåter inte riktigt sig själv att må bra, då man har en etikett på sig som talar om att man ska må dåligt. Men det går framåt, det tar bara tid..

Jag hade så när jag mådde dåligt och inte orkade gå utanför dörren, inte gå i skolan, inte prata med någon alls egentligen, förutom mina små syskon! dom var bara 1 och 3år då, med dom kunde jag slappna av, skratta och känna mig lycklig, samtidigt som jag var väldigt deprimerad och hade jätte hög ångest!
också när jag träffade någon ny kille, jag gjorde det mest för att få känna mig normal för ett par timmar, få bekräftelse och kanske var det han som skulle rädda mig? (men så var det ju aldrig)

det kändes väldigt konstigt, och jag fick väldigt ofta dåligt samvete och mådde ännu sämre för att jag skrattade när jag mådde så dåligt, hur kan man ens det?
ett par år senare så insåg jag att även djupt deprimerade har ögonblick som dom är glada, att allt inte hela tiden är svart (även om det mesta är det) och det är inte fel! va fan det är dom där små, väldigt få ögonblicken som faktiskt gör skillnad mellan att leva och dö, om inte jag hade haft mina syskon eller iaf hade försökt söka bekräftelse så hade jag lika gärna kunnat dö
dom där små ögonblicken visar ju faktiskt att man kan må bra, även om det är en väldigt jobbig, svår och lång väg dit

värsta är när folk som inte förstår då påstår att man fejkar depression, att man inte alls är det för att man inte ligger i sängen och gråter varje sekund av dygnet.. dom förstår inte nyanser och individers skillnader och framför allt, människors inre
även deprimerade kan ha en bra dag! precis som en "frisk" kan ha en deppig dag.

Jag kommer ihåg från när jag själv led av depression från mitten av tonåren och fram tills att jag var ungefär 20-21 år. Jag kommer ihåg att det var precis som du skriver, att de dagar då jag mådde lite bättre, kanske nästan bra, så tillät jag inte mig själv att göra det fullt ut. Det kändes fel att vara glad. Jag tror att anledningen till varför jag inte tillät mig själv att må bra var dels för att jag inte ville att folk skulle tro att jag egentligen mådde bra, att jag egentligen inte mådde så dåligt som jag sa att jg gjorde. Att de inte skulle ta att jag mådde dåligt på allvar. Och dels också för att jag själv hade skapat en identitet där jag var en person som mådde dåligt och var deprimerad. Jag viste inte vem jag var utan min depression och därför ville jag inte riktigt lämna den. Jag hade ju blivit en deprimerad människa och om jag skulle sluta vara deprimerad så behövde jag ju skapa en ny identitet, utvecklas, omformas och bli en ny jag. Det var såklart både läskigt och svårt.

Men en dag blev bara jag så ofantligt galet jäkla trött på att må dåligt att den ända vägen jag kunde se var att bli av med depressionen så att jag kunde börja leva. För jag ville ju trots allt leva, men jag ville ju inte leva på det sätt som jag gjord då. Och jag viste ju någonstans att jag inte behövde må sådär dåligt. Att mina känslor inte var logiska eller rationella. Så jag bestämde mig för att det var dags att börja må bra och det fick vara hur svårt det ville, men det skulle gå. Jag tog full fokus rakt fram och bestämde mig för att skita i vad omvärlden tyckte och tänkte och att skita i att det var läskigt och jobbigt och skulle ta tid, eftersom jag viste att det kommer vara värt det när jag kommer fram.

Våga skita i vad andra människor ska tänka, tycka och tro. Skit i den stämpel som kanske finns på dig eller vad som står i din journal eller som du har satt på dig själv. Våga utvecklas, och våga utvecklas bort från depressionen!
Det viktigaste är alltid du själv och hur du mår och vad andra tycker spelar ingen roll.

"
Jag skäms nästan. Jag är deprimerad. Jag har ångest. Jag sitter här och skriver i min blogg som jag startat för att jag mår dåligt, för att andra mår dåligt. Har jag då rätt att ha en bra dag? En dag när jag njuter av solen och min bok som är bra. Någonstans är någonting fel, för jag kan ju inte må bra. Jag är ju deprimerad och har ångest. "

Du märker inte hur mycket din blogg stjälper istället för hjälper ditt mående? Slutar du skriva och uppmärksamma allt det negativa så mycket och aktivt försöker ändra dina tankebanor går det att må bra. En diagnos är snarare en riktlinje vad gäller behandling, inget som är skrivet i sten. Depressioner är dessutom något man kan påverka på egen hand.

Jag har själv också haft det tufft, blivit utsatt för sexuella övergrepp i 9 år av mitt liv, haft grav anorexia i över 5 år, varit deprimerad osv, men hela det här "jag mår dåligt, tyck synd om mig" blev bara värre när jag bloggade om det och jag kunde aldrig släppa det.

Sedan februari har jag gått upp 14 kg, men lik förbannat väl kunde jag inte lämna resten bakom mig. Bloggen tillät mig att må dåligt och allt fokus var alltid bara på det negativa. Man lekte martyr för att man mått så dåligt och varit med om så mycket, folk tyckte synd om en och man levde på att vara "den sorgsna", "den det är synd om", "hon som varit med om så mycket".
Men vet du vem som förlorade på detta? Ingen annan än jag. Så för att en gång för alla ge mig själv en ärlig chans till att må bra stängde jag ner min förra blogg och skapade en ny för några veckor sedan.

Man påverkas mer än vad man kan tro av både andra och sig själv. Jag kan slå vad om att du känner en viss gemenskap så fort någon skriver "åh vad jag känner igen mig" och det får dig att hållas kvar ytterligare. "För andra kan väl inte må dåligt om inte du gör det?"

Du får det dessutom att låta som att du är dömd till att må dåligt och på så sätt slipper du ta ansvar för ditt mående, men så är inte fallet. Men än en gång, det är bara du och åter du som förlorare på att fortsätta gräva ner dig i din blogg så som du gör. Livet finns där ute, även för dig. Men vill du hellre stanna inne och känner "gemenskap" med resten av den deprimerade världen så är det upp till dig.

Jag hoppas att du kan låtsas att du aldrig läste Julias kommentar eller att du läste den i en stund dör du var stark. Eller att du läste den och inte tog åt dig för sån skit ska man inte behöva ta när man modigt skriver om sina innersta, mörka och ljusa tankar.

Jag närmar mig 30 och har kämpat upp och ner med ångest o depressioner i 15 år och jag tycker att det är så jädra bra att du vågar skriva om det som känns. Både för andra som kan känna att de inte är ensamma om smärtan men även för dig själv. Att kunna gå tillbaka i "arkivet" och se att man kanske gjort små framsteg men också för att, just som du ofta skriver ha en ÄRLIG bild. Det mörka OCH det ljusa. Skäms aldrig för de fina stunderna. Se det som kroppens tid att hämta kraft för att orka med de långa, vakna nätterna.

Väldigt glad att jag hittade din blogg. Fortsätt vara ärlig!

Lite rörigt inlägg kanske men JAG blev så upprörd över Julias kommentar (som kanske var välmenande men landade fel fel fel)

Hejsan!!! Jättemysig blogg du har. Fin design och rolig att läsa.

Vi har veckan blogg. Den avslutad imorgon så anmäl dig fort. Kram

Julia Jensen - Snälla ta din brist på insikt och empati och gå någon annanstans, för ingen orkar lyssna på ditt patetiska "tal" om hur svårt du minsann haft det men att du gjorde si och så och nu måste alla göra som du, annars är dom inge bra eller inte vill må bra.

det som funkade för dig, funkar inte för alla andra, bara för att du tänkte på ett visst sätt eller hade svårt med vissa saker betyder inte att samma gäller för andra.

det är bra att du mår bättre, men slår vad om att du inte hade mått särskilt mycket bättre om en utomstående person, som inte känner dig alls, vet inte hur du funkar eller vad du varit med om, kom och dikterade vad och hur du skulle göra saker bara sådär, för det går inte till så!


bara för att du inte kunde tänka längre och inte gräva ner dig i en blogg, så betyder inte det att andra gör det! en del, surprise! mår faktiskt bra av att blogga, prata och bearbeta saker med andra!
medans, hallå, en del mår bättre av att göra det själv och få undan det så fort som möjligt (även om dom tenderar att få problem återigen senare för att dom aldrig riktigt tog itu med problemen)

och din brist på insikt om hur betydelsefullt "gemenskap" kan vara är chockerande!
och att du dessutom verkar tro att depression är någon slags "klubb" som man kan säga upp medlemskapet i!?

och ja, förlåt då att alla inte vill eller kan göra som du, men vet du en sak, alla är inte som du!
ju tidigare du fattar det, ju tidigare kan du sluta bidra till att folk mår ännu sämre (ja, det du och andra som du gör och säger bidrar i högsta grad till att folk mår sämre!)

nästa kommentar från dig kommer väl vara "ryck upp dig"
tillåt mig att skratta för en gång skull.