slut.

Vaknade 05 efter en natt av orolig sömn. Drömmarna avlöste varandra och jag vet inte hur många gånger jag vaknade. Lakanen blöta av svett. Jag hatar att försöka somna om när lakanen är blöta, det blir så kallt. Tog tåget till jobbet en timme tidigare, det hade varit helt lönlöst att försöka somna om. Såg att min läkares klinik är stängd tom 4 augusti. Fan, jag som tänkte ringa och tigga till mig ett nytt recept med Imovane. Att fråga mamma eller pappa om de kan skriva ut till mig är lönlöst, de tror ju jag slutade med dem för längesen. Tog 3 Sobril istället i ett desperat försök till att somna om, lönlöst, så nu är de också slut. Märkte imorse att mina Fluoxetin också är slut, jag som var säker på att jag hade en karta kvar. Inte första gången det blir så. Håller tummarna för att jag har uttag kvar på dem, annars får jag be mamma och pappa. De kommer bli arga över att jag igen har slarvat. 


Kommentarer
Anonym

Råkade ramla in här för ett tag sen. Om jag har fattat det rätt så har du prövat olika sömntabletter, speciellt om dina föräldrar är läkare kanske.. men har du testat propavan? Jag står på "dubbel dos" och sover inte jättebra direkt men är jag iväg eller så och glömt att ta dom så märker jag iallafall rätt klar skillnad. Tänkte det var värt att skriva ifall att bara.. Jag vet att det inte är därför du har bloggen men jag tycker ändå synd om dig, lever med i ett riktigt helvete och det är verkligen hemskt, skönt att du verkar ha en bra psykolog iallafall, jag hoppas verkligen du kan våga berätta om imovanen för henne, du förtjänar inte att få ett beroende av det med allt annat tungt du redan har.
Önskar dig verkligen all lycka och att allt någon dag inte är riktigt lika tungt längre!

Svar: Tack för jättefina och omtänksamma ord, det värmer verkligen! Jag har provat Propavan men tyvärr fungerar det inte på mig. Jag somnar visserligen hyfsat men sen sover jag också i flera dygn efteråt. Blir som en zombie verkligen, heöt väck :/ Tyvärr blir det så med nästan alla sömnmediciner som inte är beroendeframkallande, typiskt nog!
Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-31 @ 16:03:29


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0