Att finnas utan att leva. -

smärta man kan ta på.

Publicerat 2013-07-05 08:15:21 i Allmänt

För två år sen lämnade min pojkvän mig. Mitt livs kärlek. Den ende i hela världen som jag någonsin skulle vilja ha. Ett brustet, krossat och sönderstampat hjärta. Jag åt inte, lämnade inte sängen, ville bara dö, livet hade inte längre någon mening. Samtidigt njöt jag nästan av smärtan. Troligtvis är ett brustet hjärta bland det mest smärtfyllda en människa kommer att uppleva och ändå njöt jag. Nästan. För det här var en smärta jag kunde sätta fingret på. Jag visste varför jag mådde som jag mådde och jag hade all rätt i världen att göra det.

Att livet går i tusen bitar när ett förhållande tar slut är normalt, det är ingen som ifrågasätter det, tvärt om är det en väntad reaktion. Att du ligger i sängen och gråter hela dagarna, inte sover på veckor, knappt äter, magrar, stannar hemma från skolan är helt acceptabelt. Din pojkvän/flickvän har ju lämnat dig, självklart får du må dåligt. Därför njöt jag nästan av smärtan. Ingen tittade snett på mig, jag hade fullt stöd och förståelse från hela min omgivning. Jag skämdes inte.

Ironiskt nog, trots att detta var en fruktansvärd period i mitt liv, så anser jag mig ha varit frisk under hela tiden. Dåligt som fan mådde jag, men det berodde inte på en depression, inte på mina gener som satt min hjärna i obalans. Jag var en normal tonåring med ett helt normalt krossat tonårshjärta. Smärtan jag kände, trots att den genomsyrade hela kroppen, gick att peka ut. Jag visste varför jag mådde som jag mådde, visste precis, och detta var en främmande men nästan underbar känsla. Helt plötsligt hade jag allas tillåtelse att må dåligt. Jag fick vara ledsen. Jag fick skrika ut min smärta. Jag visste. Visste, visste, visste varför hela mitt inre höll på att äta upp mig och det var en känsla jag aldrig tidigare upplevt, men jag tyckte nästan om den.

För bland det värsta med mina diagnoser, och jag är nog inte ensam om att känna så, är att inte veta varför. Du fattar inte. Denna likgiltighet, tomhet, sorg, ilska, ensamhet - var kommer den ifrån? "Men varför är du ledsen?" "Du måste väl veta varför du mår dåligt?". Nej det vet jag inte, jag har inte en helvetes jävla aning, jag vet inte. "Varför har du pollenallergi?", "Vet inte, jag bara har det". "Varför har du ont i själen?", "Vet inte, jag bara har det".

Direktlänk, 2 Kommentarer

Kommentarer

Tess

Fyfan vad jag känner igen mig i det du skriver!

jag har väl egentligen varit deprimerad sen jag var 11-12år men i min familj så skulle man sopa problemen under mattan och inte tala högt om det som är dåligt.. vilket gjorde att jag gång på gång bara bet ihop och mådde dåligt i mig själv, vilket till slut gjorde det ännu värre..
Jag har även blivit mobbad nästan hela livet men fick egentligen aldrig något stöd, återigen så var budskapet från dom runt omkring mig att jag skulle skaffa skinn på näsan, inte vara så känslig och bara ignorera hur det fick mig att må..

jag bröt ihop flera gånger men fick bara så mycket hjälp så jag kunde ställa mig upp och låtsas vidare, aldrig ta itu med det

när jag var 17år så bröt jag ihop totalt, ett par år efter så fick jag diagnosen "komplicerad depressionsproblematik", Social ångest, SAD och Panikångestattacker (och en del fysiska diagnoser också, som menisk skada och psoriasis) 2,5års terapi hjälpte enormt, men samtidigt så gick jag igenom flera trauman på väldigt kort tid då också

finns en miljon saker jag vill skriva till dig!
har skrivit lite grann på min blogg, som ju visar precis hur förvirrad och fucked up jag har varit.. Mår idag okej, kommer nog aldrig bli "normal" och helt ärligt så vill jag inte det (normala är tråkiga) jag vill vara mig själv och må bra men det tar lååång tid.

Svar: Det är hemskt att höra vad du varit med om, men det är glädjande att läsa om din inställning till att det går framåt, ge aldrig upp den tanken! Att inte få ordentligt stöd hemifrån utan istället sopa problemen under mattan låter hemskt, som att sparka på någon som redan ligger! Detsamma gäller mobbningen! Jag tänkte inom kort skaffa en mejladress kopplad till bloggen där man kan ha fortsatt kontakt med mig, det kan ju inte vara så kul att lämna ut allt sitt inre på offentliga kommenterar liksom, så jag fortsätter jättegärna prata med dig där (givetvis får du skriva här i kommentarerna istället om du vill), så kanske vi kan peppa varandra och lyfta upp varandra, tusen kramar

vimotdem.blogg.se

2013-07-05 @ 11:19:57
URL: http://tessjonsson.blogg.se

Tanya

Skulle det kunna vara så att en utav dina diagnoser är Aspergers syndrom? Jag känner nämligen igen mig i det du skriver, mår konstant dåligt utan att kunna peka på VAD det är som fel, varför man mår så dåligt osv... Jag gillar din blogg, jag finner tröst i denna då nästan ingen förstår sig på mig, vilket suger...

Svar: Jag har aldrig hört någon läkare nämna aspergers, så inte vad jag vet :) Gläder mig att du finner tröst i bloggen. Det är en hemsk känsla att känna att ingen förstår en :/
Kram

vimotdem.blogg.se

2013-09-02 @ 23:36:50
URL: http://www.Tani.bloggplatsen.se

Trackback

smärta man kan ta på.

Kommentera inlägget här:

Att finnas utan att leva.