springa.

Ligger utslagen på sängen. Gick ut och sprang vid sex,försökte pressa ut alla demoner med varje löpsteg jag tog. Sprang och sprang. Aldrig tagit i så mycket på en morgonjogg innan.
Det var vackert, jag sprang längs med stranden.
Vi ska snart ner till frukosten. Här är fint, men hittills känns yogan mest som flumflum, jag har nog inte riktigt förstått poängen med det hela än.
Här är en annan tjej på lägret som Elin känner, som hon känner just eftersom att hon också gått i handledning hos min mamma, jippie.

Sov inte många minuter i natt. Oron har varit där och gnagt, gnagt som en äcklig och pestsmittad liten råtta.


Kommentarer
anonym

hej. jag har mått som dig. har blivit mycket mer stabil på en liten dos olanzapine. Kanske värt att se om den kan stabilisera upp dig i din depressionsbild.

Svar: Vad skönt att höra att du blivit bättre! Jag ska nämna den medicinen för min läkare :) kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-22 @ 17:06:26
Rebecca

Hej du, vännen. Vad ska jag kalla dig..

Har kikat igenom din blogg lite och hittar inte nåt mer än en vecka tillbaka. Du kanske startade bloggen då. Förstår delvis hur du känner, dock förstår jag inte hur du hamnade i den här situationen "från början". Du kanske inte skrivit om det än, kanske inte orkat, kanske inte haft lust, kanske inte vill.

Försöker bara att förstå.

Svar: Hej! Det finns ett inlägg från 11 juli som heter "från början" och där berättar jag hur allt börjat, om du går in i arkivet hittar du det där :) kram och tack för omtanken
vimotdem.blogg.se

2013-07-22 @ 17:08:55


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0