tillsammans.

Publicerat 2013-07-05 14:32:05 i Allmänt
Jag funderade länge innan jag startade den här bloggen. Tankar som "varför skulle någon vilja lyssna på det jag har att säga?", "hur kan jag tro att jag skulle kunna hjälpa andra?", men nu efter de här få dagarna när jag läst era kommentarer, era berättelser om hur ni har det, så tvekar jag inte längre. Vi är så många där ute, jag vill bara samla er alla i min famn i en stor kram, berätta hur fina människor ni är. 
Jag kommer inom kort att skaffa en mejladress kopplad till bloggen där ni som vill ha fortsatt kontakt gärna får kontakt mig! Detta är inte MIN blogg, utan VÅR! Tillsammans ska vi försöka lyfta varandra, ge varandra styrka! 
Kram kram kram
Direktlänk, 0 Kommentarer



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0