träning.
Träning har alltid varit viktigt för mig. Jag har varit aktiv inom idrott i så gott som hela mitt liv. Jag har varit duktig. Satsat hårt. Slitit som ett djur. Prioriterat bort allt annat. Prestationsångesten nådde till slut en gräns, idrotten var en av stenarna på bördan som fick bägaren att rinna över.
Idag är jag och idrottandet kompisar igen. Hur dåligt jag än mår, hur förjävlig dagen än har varit och hur mycket jag än hatar allt och alla, hur mycket jag än vill skrika och skrika och skrika tills lungorna går sönder, får träningen mig alltid att må ett litet, litet snäpp bättre. Jag har ofta struntat i att träna. Ni vet ju själva hur det är, man har ingen ork och ingen lust till någonting. Apatisk, får ingenting gjort. Men de gånger jag väl har lyckats ta mig i kragen, släpat mig ut och sprungit eller pumpat musklerna trötta på gymmet, har det känts bättre efteråt. Kroppen är behagligt nöjd, för en gångs skull avslappnad. Nöjd med mig själv, jag tog mig över muren som hindrade mig från att ta mig ut och träna. En liten seger, en personlig seger.
Kommentarer
Trackback
