trött.

Sitter på tåget på väg ner till jobb. Ögonlocken vill falla ihop, försöker rädda situationen med en stor latte. 
Kan inte låta bli att hånle åt situationen, drogar ner mig om kvällarna för att somna och på morgnarna missbrukar jag kaffe för att vakna. Min livsstil är så sund. 
Hade en dålig kväll och natt. Trots två glas vin och en och en halv imovane har jag på sin höjd sovit fyra timmar. Trött, så trött. Alltid denna trötthet.


Kommentarer
Sara

Herregud.. Vad jag än läser på din blogg känns det som att det är jag som skriver det.. Känner igen mig så mkt.. Jag vet inte vad det är för fel på mig, eller vart jag ska gå.. Har aldrig sökt hjälp, bara fått höra att jag är svag och tkr synd om mig själv.. Orkar snart inte längre

Svar: Vännen, sök hjälp. Jag vet själv hur mycket det tar emot att göra det, men i slutänden är det verkligen det bästa! Det finns så många olika man kan vända sig till. Kurator, läkare, terapeut, psykolog, studenthälsan, ungdomsmottagning och flera andra! Mår man så dåligt som du gör så måste man ha en stöttande hand, man orkar inte ensam.Tusen kramar
vimotdem.blogg.se

2013-07-15 @ 13:08:22
Till sara

Känn aldrig någon skam för att du mår dåligt ("tycker synd om dig själv"). Ingen ska behöva må dåligt, sök någon form av hjälp så du slipper det. Jag började med att gå till vårdcentralen som skickade vidare mig till öppenvården med psykiater och psykolog. Visade sig att jag har en diagnos som gör mig till den deppiga person jag alltid varit. Med medicin och psykolog blir jag bättre o bättre och skäms inte ett dugg över atr jag är annorlunda. Det är inget man själv väljer. Lycka till!

Svar: Kloka ord! Kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-15 @ 20:44:38


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0