Förvirrad. Trött. Seg. Borta.

Första gången jag vaknar är klockan knappt sju. Tänker en snabb tanke om att det är tidigt och sedan somnar jag om igen. Vaknar igen, klockan är drygt halv tio. Jag har sovit för länge. Går upp, hittar pappa nere i vardagsrummet. Pratar lite. Jag börjar läsa i min nya bra bok. Dricker kaffe. Måste vakna. Ögonlocken börjar falla ihop allt mer. Nickar till flera gånger. Lägger ifrån mig boken och tänker att det är okej att blunda ett par minuter. Somnar. När jag vaknar igen är klockan nästan ett. Kroppen är fortfarande tung av trötthet. Känslan är densamma som när jag i desperata försök till att somna tagit Atarax eller Mianzerin, två sömnpreparat som är helt värdelösa för min del. Jag somnar nätt och jämnt och sen när jag väl gör det vaknar jag inte. Kan sova förbi väckarklockan. Bara sover och sover. Jag har inte tagit någon Atarax eller Mianzerin. Igår somnade jag på enbart en Imovane. Mamma ser misstänksam ut. Jag säger att jag inte tagit dem. Jag tror att hon tror mig. Hon säger att det nog beror på att gårdagen var så uttröttande för mig, det var en lång och händelserik dag.

Min underbara, klena kropp behöver tydligen ett dygn för att återhämta sig från en dagsutflykt till Falsterbo.