"Vadå då Att finnas utan att leva?"

Publicerat 2013-07-03 22:28:37 i Allmänt
... Jag vad menar jag med det egentligen? 
Finns man så finns man, och då lever man - eller? 
 
För mig finns alla som existerar. Alla som har ett hjärta som slår. 
Men att leva är för mig att vakna på morgonen och känna tacksamhet för att man finnas. Även om man missar bussen och spiller på tröjan så är livet bra, man har ju så mycket att glädjas åt egentligen. Petitesser gör en ledsen för stunden men går snart över. Skratt och gråt och känslor. Solen värmde lite extra idag, chefen på jobbet gav beröm - lyckorus! Om ett år är gymnasiet över och livet börjar. En längtan efter framtiden, en nyfikenhet på det som komma skall. Det är att leva.
Att vakna på morgonen med känslan av att man lika gärna kan somna om, för vad ska man uppe och göra? Högsta betyg på tentan man pluggade som en idiot inför, som man var så nervös över - men vem bryr sig? Denna ständiga likgiltighet. Man är inte alltid ledsen och nedbruten, men inte heller glad. Man mår inte så dåligt att man vill dö, men man ser ingen mening med livet. En transportsträcka mot döden. Är det att leva?
 
Direktlänk, 2 Kommentarer



Kommentarer
Six

Känner du lyckorus över nåt så simpelt som att få beröm av en chef, så är det nog inte så illa ställt med dig ändå. Kom igen när du mår riktigt kasst.

Svar: JAG får inte lyckorus av beröm, det var ett exempel på sånt som räcker för att göra en frisk människa glad. Tro mig, den dagen jag känner lyckorus över beröm kommer jag att dö lycklig.
vimotdem.blogg.se

2013-07-04 @ 14:09:56
Ellie

Jag tycker att kommentaren ovan var riktigt onödig. Även OM personen bakom denna blogg skulle få lyckorus över något simpelt är det upp till denne att avgöra sitt sinnestillstånd, det är inte upp till en person som läst ett par inlägg i dens blogg. Hade personen glädjats över en enkel sak kan man väl stötta och säga "vad kul för dig!" för att personen kanske gör framsteg istället för att vara negativ och sparka på någon som redan ligger ner.

Svar: Tack, så fint sagt! Personen ovan missförstod poängen med det jag skrev! Kram kram
vimotdem.blogg.se

2013-07-04 @ 16:27:09


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0