En kämpig tid för mig kom när jag blivit utskriven från BUP. Inte bara på grund av det faktum att jag nu skulle stå på egna ben, helt oskyddad från allt det som gör ont, utan för att min vardag skulle komma att bli så annorlunda. Som jag berättat tidigare sjukskrevs jag resten av vårterminen och skulle således inte gå i skolan.
Mina föräldrar turades om att vara hemma med mig. Inte en sekund lämnades jag obevakad. För det mesta sov jag. På den här tiden hällde de fortfarande i mig Theralenedroppar och jag var ytterst sällan i ett klart tillstånd. Det var skönt, jag varken behövde tänka eller känna. Vid ett par tillfällen behövde mamma åka till jobbet och då var jag tvungen att följa med, så medan hon hade patienter satt jag inne på hennes kontor, i skrivbordsstolen, och sov.
Jag tyckte det var pinsamt. Allt var pinsamt. Alla undrade ju var tusan jag tagit vägen från skolan. Jag ljög. Körtelfeber var smidigt att skylla på, det ifrågasätter ingen. Ingen undrade heller över att jag sa att jag bytt från NV till SP.
Jag kände mig så fel, så utanför. En 16-åring ska gå i skolan, så är det ju. Alla mina rutiner var borta. Jag sov för det mesta och all vaken tid spenderades i stallet. Mina hästar är och var mina allt. Allt var upp och ned. Absurt. Konstigt. Det kändes fortfarande inte som om det var mig det handlade om.
Jag träffade kompisar ibland, men det kändes ansträngt. De visste inte vad de skulle säga. Jag visste inte vad jag skulle säga.
Skolavslutningsdagen var en extra jobbig dag, då kände jag mig så väldigt udda och utanför. Alla andra var lyckliga och hade fått sommarlov. Jag hade redan haft lov i tre månader, kan man ju säga. Jag tillhörde ingen klass. Jag var inte på någon avslutning. Jag fick inget sommarlov.
Sommaren skulle komma att bli bättre. De andras sommarlov gjorde att jag på något sätt kom ikapp liksom, nu var vi alla lediga och jag var som dem. Jag började socialt komma tillbaka dit jag en gång varit. Jag umgicks fritt med mina vänner och mamma och pappa släppte efter på kontrollen.
Någon gång under sommaren började jag sova i mitt eget rum igen och det var för mig en stor framgång. Kvällarna och nätterna var, och är fortfarande, min allra svagaste punkt.
Medicinerna hade bra effekt och jag blev sakta men säkert bättre. Att sova över hos någon var fortfarande inte aktuellt, men den tiden skulle komma den också.
När skolan började, och jag på nytt började i ettan, kändes det nästan som att jag kommit ikapp. Nu var jag på deras våglängd. Nu var jag nästan normal igen, tänkte jag.
