?
För att ensamheten är hemsk. Har man någon att prata med eller något att göra så sysselsätter man huvudet. När man sen blir ensam är det precis som om ensamheten suttit där och väntat och bara kastar sig över en med full kraft.
Man blir väl undermedvetet invaggad i en falsk trygghet när man har sällskap, man tror man mår bra, men icke.
Frågan är ju egentligen vad som är bäst, en jämn plågsam ström av känslor, eller en bergochdalbana av känslor som låter dig vara en stund för att sen slå till tio gånger värre än vanligt?
Håller med dig, förstår inte hur jävla stark ensamheten är egentligen.
Jag hamnade på din blogg för ett par veckor sen och satt i timmar och läste igenom inlägg efter inlägg. Trodde jag var ensammast i världen om alla dessa jävla känslor och all denna ångest och längtan efter att bara få försvinna. Det var som att du tog alla tankar från mig och bara skrev. Det kändes skönt på något sätt, att veta att man inte är ensam även om man är det.
Går in här flera gånger om dagen och känner mig då inte lika ensam.
Känns konstigt men samtidigt skönt att någon sätter ord på så mycket som säkert så många (inklusive jag) tänker och känner.
Stor kram
Vad glad jag blir för ditt svar :)
Jag finner verkligen stöttning i dina ord och dagen känns oftast lite lättare när jag vart inne och läst. Du skriver på ett bra sätt och kan verkligen sätta ord på dina känslor och tankar. Så det känns skönt att jag hittat hit och jag är en trogen läsare, även om jag är dålig på att kommentera.
Men även om jag inte kommenterar så ofta så vet du att jag i alla fall läser och ägnar dig en tanke.
Kram
