torsdag.
Min vän har inte svarat på sms på över ett dygn. Hon svarar alltid, för hon vet hur orolig jag ständigt är. Varför svarar hon inte? Sist hon inte svarade berodde det på att hon låg nedsövd. Inget sånt har hänt nu. Nej. Inte. Får inte.
Klumpen i magen, den ständiga.
Är ute hos mamma och pappa nu, mina två stora tryggheter i den här mindre vänliga världen. Pappa och jag tittar på Lyxfällan.
Har myst med en vän hela eftermiddagen, så det känns bättre nu. Hon får mig alltid tillbaka på banan. Vi skrattade.
Jag har inte haft någon skola idag men däremot varit iväg på ett mycket roligt och givande lunchmöte gällande mitt utskottsengagemang. Det händer så mycket roligt i mitt liv egentligen. Så mycket roligt jag vill lägga tid och krut på. Så mycket jag vill göra. Istället borde jag plugga. Borde sköta skolan. Borde göra så mycket. Fan vad skolan ska förstöra allt. Ibland känns det som om det är skolan som förstör allt. Att jag hade trivts med tillvaron om jag enbart haft mitt jobb och min post i utskottet. Inte skolan. Att allt hade varit bra om inte skolan fanns. Tyvärr vet jag ju att det inte är så, för min hjärna hade hittat något annat att skylla sitt mående på. Det gör den ju alltid. Blä.
Just nu känner jag mig bara trött. Uppgiven. Någon har fyllt mig med luft som en ballong och sedan punkterat mig. Att svara på ett kort mejl känns som att bestiga Mount Everest.
Kommentarer
Grey
Mount Everest kommer finnas kvar även imorgon, likaså mailen. Är det till någon av dom som läser din blogg så vet dom ju också om varför det tar en stund extra att få svar. Så ta hand om dig själv i första hand.
Kram
Svar:
vimotdem.blogg.se
Trackback
