trasig.

Efter att ha läst dina senaste inlägg så vill jag säga så mycket för att göra det bättre. Tyvärr så kan jag inte hitta några ord längre. Den smärta du måste genomleva gör mig ledsen, jag önskar jag kunde ta den ifrån dig.

Det gör så ont att läsa om all den smärta, ångest & lidande du går igenom nu. Det finns inget jag kan skriva som kan göra det bättre, det vet jag. Men jag hoppas att du förstår att du hjälper människor varje dag igenom det du skriver, känslan att man inte är ensam! Ibland blir det nästan läskigt när man känner igen sig i varje ord du skriver. Med hela mitt hjärta hoppas jag att du en dag vaknar & allt "hemskt" är borta! Kram Sofia.

SLUTA TJATA OM DIN JÄVLA BLOGG ÖVERALLT!

Hej tjejen!

Mitt namn är Sara, jag är 26 år och bipolär. Kan inte räkna med mina fingrar hur många gånger jag varit inlagd, de flesta gånger för depression. Fick min diagnos när jag var 17 år. Jag upplevde min första depression när jag var 15.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och jag tycker du är modig och stark som vågar berätta om det här. Jag upplever samma tabu idag och jag gör allt i min makt för att försöka lära mina medmänniskor vad det faktiskt innebär att må psykiskt dåligt. Det är vanligare än folk tror.

Idag är jag frisk från min bipolära sjukdom i och med att jag medicineras med litium. Det tog mig väldigt många år att hitta mig själv och lära mig skillnaden på sjukdom och jag. Min styrka är min känslighet, men det är också min svaghet. Det har tagit tid att lära mig acceptera min smärta och sorg. Idag är den en del av mig, och det är okej.

Jag hoppas och tror att du kommer finna ro och lugn i själen. Låt det ta den tid det tar och våga visa dig sårbar. Våga tro på dig själv och din förmåga! Jag har själv haft jätte svårt att visa mig sårbar, även idag men jag jobbar på det dagligen och det hjälper. I min tidigare värld var jag alltid jätte glad eller jätte ledsen (deprimerad). Att vara mittemellan har tidigare varit en olustig känsla. Men jag har vågat släppa på min fasad nu. Det är okej att visa sig tex ledsen eller arg och det är inte fel att prata om att man mår dåligt. Eller det man varit med om som gör så ont.

Idag jobbar jag som socialarbetare. Jag älskar mitt jobb och det är underbart att kunna hjälpa andra människor samtidigt som jag har distans till min diagnos och mitt eget kännande. Min familj och mina närmaste vänner vet om att jag är bipolär. Jag kan absolut berätta om min sjukdom för utomstående men väljer själv vilka jag vill anförtro mig till. Tyvärr precis som du skriver kan andra döma en, men jag tycker faktiskt synd om dem, att de inte vet bättre.
Jag tänker inte döma dem tillbaka, jag visar dem gärna att de har fel och förhoppningsvis kan de lära sig av mig.

Anledningen att jag skriver till dig är för jag vill skicka dig styrkekramar och genom min berättelse kanske kunna ge dig hopp om att det går att övervinna all smärta, sorg och ilska. Du kommer övervinna din kroniska depression. Våga tro på dig själv. Lycka kommer du finna. Fokusera på det som ger dig energi och värme men glöm inte att det är tillåtet att känna alla känslor som du känner!

Hoppas det kunde vara till någon hjälp.
Stor kram Sara