vännen min.

Publicerat 2013-09-07 21:36:56 i Allmänt
Jag avslutade precis ett en och en halv timme långt telefonsamtal med min vän. Min fina, underbara, älskade vän. Hon lät pigg. Var på gott humör och skrattade mig i örat. Var glad. Jag log inombords, blev varm i kroppen när jag lyssnade på henne. Samtidigt kramade en hand av is om mitt hjärta. Kramade så hårt att jag trodde det skulle gå sönder, för tanken på och vetskapen om att jag var så nära, så jävla nära, att förlora henne är nästan ohanterbar. Och skräcken sitter i, för aldrig att jag kommer våga lita på henne. Hon litar inte ens på sig själv, jag vet det även om hon inte sagt det rakt ut.
Varje minut, varje sekund oroar jag mig för att något ska hända henne, för att hon ska skada sig igen. För att hon en dag inte ska finnas mer.
Direktlänk, 2 Kommentarer



Kommentarer
Who are you to judge me?

http://parallellt.blogg.se/
http://parallellt.blogg.se/
http://parallellt.blogg.se/
http://parallellt.blogg.se/
http://parallellt.blogg.se/


Är du som jag? Tänker du för mycket? KLICKA! Nystartad blogg om livets alla mysterier, inom kort så lär du inte ångra dig.

2013-09-07 @ 22:56:10
URL: http://parallellt.blogg.se/
Mikaela

Jag har läst din blogg i ett par veckor nu och jag tycker den är underbar, så rå och så sann. Hela du är otrolig i mina ögon :) men det jag undrar är: jag mår dåligt till och från, ibland så dåligt att jag skär mig. Det kommer stunder när jag helt enkelt måste få känna nånting. När jag mår så kan jag inte sluta tänka på att bli full eller skära mig. Vad är det med mig? vad ska jag göra?.. kram <3

Svar: Finaste vännen, så ont det gör i mig att läsa om ditt mående. Jag tycker att du ska ta kontakt med någon, berätta om ditt självskadebeteende, för det är ett tecken på att du mår väldigt dåligt :/ Nu vet jag inte hur gammal du är men ungdomsmottagningen är ofta en väldigt bra första kontakt, de brukar vara väldigt vettiga. I mina öron låter det som att du dämpar ångest genom fysisk smärta och det är ett beteende som tyvärr kan bli riktigt farligt :/ Tusen kramar och känn att du kan fråga mig vad du vill, om du undrar över mer <3
vimotdem.blogg.se

2013-09-08 @ 19:21:40


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Att finnas utan att leva.

1 av 5 kommer någon gång under sitt liv att drabbas av en depression. Kanske bara tillfälligt. Kanske varar det för alltid. - Hur kan något så vanligt vara så tabubelagt? Strax innan jag fyllde 17 fick jag diagnoserna kronisk depression och ångest. Något jag brottas med dagligen. Jag har ett stort socialt umgänge, av dessa kan man på två händer räkna dem som vet. Min familj, mina närmsta vänner. Varför? Rädslan för att bli utdömd, att folk ska titta snett, att de ska vända ryggen till "psykfallet". Att ha ont i själen är inte okej. Fy fy och hysch hysch. Att drabbas av diabetes accepterar samhället, det är ju fullt normalt, men är man deprimerad, ja då jävlar är man sjuk i huvudet. Den här bloggen bestämde jag mig för att starta en dag när jag var extra trött på denna tabu. 1 av 5 lider av det, ändå känner sig de drabbade sig ensammast i hela världen, för inte en jävel vågar berätta om det. Här kommer jag anonymt att berätta om mina tankar och erfarenheter. Det är ingen tyck-synd-om-mig-blogg, det är en blogg vars syfte är att trösta, stötta, få dig att känna dig mindre ensam.

RSS 2.0