sömnlösa.
Jag och min vän diskuterade våra sömnsvårigheter igår. Hon sover ännu sämre om nätterna än jag.
Imorgon ses vi. Jag är nästan nervös.
morgon.
Nu har jag kommit innanför dörren efter en lång arbetsdag.
Trodde jag skulle få ett utbrott på tåget imorse när mitt färdigskrivna inlägg bara försvann. Blä.
Nåväl, det jag ville berätta om var mina morgnar och de rutiner jag har då.
När jag börjar jobba behöver jag gå upp vid 05:40. Eftersom min sömn är sisådär som ni vet, försöker jag alltid sova in i det sista. Går inte upp en minut tidigare än nödvändigt.
Av någon anledning är jag oerhört stresstålig på morgnarna. Frukost äter jag nästan aldrig, dels är jag aldrig hungrig så tidigt och dels skulle det inte falla mig in att slösa tid på att sitta ner och äta på morgonen.
Det första jag gör när jag kommit upp ur sängen är att fixa en kopp kaffe, som sedan får stå framme i köket medan jag gör mig i ordning. Mellan dusch, kläder, smink m.m. springer jag in och tar ett par klunkar här och där. Tömmer det sista precis innan jag går. Skulle jag någon gång äta på morgonen är det samma procedur, ätandes på stående fot. Har inget som helst behov av att sitta ned och dricka mitt kaffe/äta min frukost i lugn och ro.
Lika lite påverkas jag av stress när jag försover mig. Jag har, helt utan att överdriva nu, vaknat fem minuter innan jag måst springa till bussen - och hunnit. Upp ur sängen, borsta tänderna, på med närmsta kläder och iväg. Smink och sånt får helt enkelt fixas på tåget/bussen - eller så får jag klara mig utan. Värre än så är det inte. Jag är glad över den egenskapen. Jag vet flera av mina vänner som inte ens skulle försöka hinna om de vaknade så sent, för de har så mycket de inte kan tänka sig att avstå på morgonen.
I andra situationer kan jag bli helt paralyserad av stress. Intressant egentligen, hur olika vi reagerar i olika situationer där egentligen känslan borde vara densamma?
Som mest stressad blir jag när det inte är jag som har kontrollen, utan det ligger i händerna på någon annan också. Ett exempel är grupparbeten i skolan. Jag har inte den typen av kontrollbehov att arbetet måste bli perfekt gjort eller inte litar på de andra, men just tiden plågar mig. Min mage vänder sig av stress när gruppmedlemmar skjuter på möten så saker blir framflyttade och försenade, inte gör det de ska i tid m.m. Jag vet inte varför helt ärligt. Jag tror det är en kombination av att jag tycker det är respektlöst mot de andra och att jag generellt har väldigt, väldigt svårt för tid.
Hur fungerar ni med stress?
Nu ska jag krypa ner under min nyinköpta fluffiga filt och äta körsbär och dricka Coca cola zero. Imorgon förmiddag åker jag hem till mamma och pappa. Hade velat komma nu ikväll men de hade druckit vin och kunde inte hämta mig vid bussen (har 6 km därifrån och hem, hehe). Längtar efter mina älskade djur, vill borra in min allergiska näsa i deras mysiga päls.
På söndag ska jag få träffa min vän. Äntligen. Älskade du. Vi har daglig sms-kontakt nu. Hennes dag har hittills varit okej. Ingen kan glädjas mer än jag över det.
borta.
Jag blir sned, hade precis skrivit klart ett långt inlägg och av någon anledning försvann skiten precis när jag blev klar.
vi får höras ikväll istället. Jag kommer jobba till minst 20:00 då vi gör bokslut idag. Troligtvis blir det längre än så.
borta.
Jag blir sned, hade precis skrivit klart ett långt inlägg och av någon anledning försvann skiten precis när jag blev klar.
vi får höras ikväll istället. Jag kommer jobba till minst 20:00 då vi gör bokslut idag. Troligtvis blir det längre än så.
kläder.
Ett av gårdagens inköp. Blusen, kjolen var bara vad jag hade på mig igår. Den var egentligen för dyr för mig. Jag tyckte att jag förtjänade den.
Ibland skäms jag nästan över att något så ytligt som kläder kan mig känna mig bättre, om än så bara för en sekund. Kläder är viktigt för mig. Som om jag vill dölja mitt kaotiska inre med ett fint yttre.
fullt upp.
Dagarna flyter in i varandra. Jag sover 4 timmar om natten och tar mig på koffein och sparlåga igenom dagarna.
Jag fyller mina dagar så gott det går för att slippa tankarna. Slippa känna. Det går inte bra.
Jobbade hela måndagen, stannade kvar en timme extra. När jag kom hem sprang jag. Sprang bort alla känslor. Inte tränat på en månad. Tidsbrist. Det är skönt att vara tillbaka. Träning är terapi. I tisdags jobbade jag på förmiddagen för att sedan direkt åka till skolan och jobba med mitt utskott. Åkte hem till mamma och pappa på kvällen. Såg en film med en vän. Hade jobbfri dag igår. Fyllde den med aktiviteter, kan inte sitta hemma
Träning och lunch med pappa följt av shopping och bowling med vänner. Jag skrattade och hade kul, men insidan grät.
Pappa ringde på kvällen "mamma och jag är bekymrade för dig. Det syns att du inte är glad".
Min vän är fysiskt helt återställd nu. Tack gode gud. Vi pratade igårkväll. Hon hade en dålig kväll. Ångesten försökte krama livet ur henne, sa hon. Men hon ska kämpa den här gången. Inte ge upp. Vara starkare än smärtan. Ska få träffa henne på söndag. Äntligen. Min älskade vän, jag trodde jag skulle förlora dig.
Jag fyller mina dagar så gott det går för att slippa tankarna. Slippa känna. Det går inte bra.
Jobbade hela måndagen, stannade kvar en timme extra. När jag kom hem sprang jag. Sprang bort alla känslor. Inte tränat på en månad. Tidsbrist. Det är skönt att vara tillbaka. Träning är terapi. I tisdags jobbade jag på förmiddagen för att sedan direkt åka till skolan och jobba med mitt utskott. Åkte hem till mamma och pappa på kvällen. Såg en film med en vän. Hade jobbfri dag igår. Fyllde den med aktiviteter, kan inte sitta hemma
Träning och lunch med pappa följt av shopping och bowling med vänner. Jag skrattade och hade kul, men insidan grät.
Pappa ringde på kvällen "mamma och jag är bekymrade för dig. Det syns att du inte är glad".
Min vän är fysiskt helt återställd nu. Tack gode gud. Vi pratade igårkväll. Hon hade en dålig kväll. Ångesten försökte krama livet ur henne, sa hon. Men hon ska kämpa den här gången. Inte ge upp. Vara starkare än smärtan. Ska få träffa henne på söndag. Äntligen. Min älskade vän, jag trodde jag skulle förlora dig.
försvinna.
Det finns dagar då jag frågar mig själv om det aldrig kommer ta slut. De dagar jag svarar nej, är dagar där jag än idag kan känna en längtan efter att få försvinna. Ta den lätta vägen ut ur smärtan, bli kvitt lidandet.
Jag skulle inte kunna. Kan inte igen svika dem jag skadade så mycket en gång. Aldrig igen.
Jag skulle inte kunna. Kan inte igen svika dem jag skadade så mycket en gång. Aldrig igen.
words.
säg mig.
jobb.
Jag är så trött. Sitter med ögonen slutna och funderar på vad jag ska skriva. Om jag ska skriva.
Allting är grått. Solens strålar lyser, men det är grått. Överallt där jag är är det grått. Det är som om färgen rymmer när den ser mig. Bort från henne. Bort, bort.
Jag har varit på mitt jobb i drygt en och en halv månad nu. Jobbet jag prisat så högt. Tyckt så mycket om. Det gör jag fortfarande, men nu har prestationsångesten kommit ikapp. Är man ny på ett jobb får man vara lite långsam, göra lite fel, ingen räknar med att du ska vara en stjärna från första dagen. Jag la inte mycket press på mig själv, visste själv att jag var ny. Nu tycker inte min hjärna att jag är ny längre. Nu måste jag prestera. Vara bra. Bättre. Bäst. Ingen har sagt något. Ingen har gnällt eller påpekat att jag gjort något fel. Ingen har kritiserat mig på något sätt eller vis. Ingen har det minsta antytt missnöje. Ändå ligger jag i sängen nu tillsammans med tårarna, så ledsen för att jag gör ett dåligt jobb. Tänker att hon som hade tjänsten innan min kunde så mycket, hade svar på varenda fråga jag ställde. Tänker att de som anställde mig innerst inne är besvikna. Tänker att jag inte lever upp till förväntningarna. Tänker att jag inte duger. Tänker att jag inte sköter mitt jobb tillräckligt bra.
Tänker att jag inte vill gå till jobbet mer. Tanken får magen att dra ihop sig.
Jag vill bara dänga en stekpanna i huvudet på mig själv. Jag vet så väl att jag inte ska tänka så. Jag vet så väl att tankarna jag tänker troligtvis är obefogade. Jag vet så väl att jag överdriver, förvärrar. Men jag kan inte låta bli.
Vad är det som gör att människan njuter av att föreställa sig det allra värsta?
rämna.
Det ska så lite till för att rämna något man för en sekund trodde på.
Medicinering.
Jag har fått lite frågor angående min medicinering, så jag tänkte att jag kan köra ett inlägg om det.
Jag medicinerar med tre olika antidepp, Fluoxetin (40 mg), Lamotrigin (400 mg) och Valdoxan (50 mg).
Som den hopplösa människa jag är så är jag uppe i maxdos i allihop, vilket innebär att nästa gång jag dippar såpass mycket att vi behöver göra dosändringar måste jag byta sorter, något jag inte alls är särskilt sugen på. Tanken på att börja mixtra och testa nya mediciner är jag inte alls särskilt sugen på.
Fluoxetin var den antidepressiva medicinen jag först kom i kontakt med, och det var min mamma som satte in mig på den. Jag började med Fluoxetin någon månad innan jag hamnade på BUP, när mina föräldrar insåg att situationen blivit såpass allvarlig att medicinering behövdes. Mamma samrådde med kollegor och kom fram till att Fluoxetin var det lämpligaste för en 16-årig tjej.
En bieffekt på många antidepp är (som säkert många av er vet) att man, när man precis börjat ta dem, känner sig ännu sämre än vid utgångsläget, innan det efter ett par veckor vänder till det bättre. Detta slog till med full kraft för mig när jag började med Fluoxetin och det var under denna period jag gav upp livet, men misslyckades, och hamnade på BUP. Detta har skrämt mig ganska rejält och när jag i våras höjde min dos från 20 till 40 mg var jag nervös för att igen känna mig sämre. Tack och lov märkte jag inte av något särskilt efter höjningen, så för mig verkar det enbart varit vid insättningen jag reagerade så negativt.
Hösten 2010 började jag med Valdoxan, ett relativt nytt och ovanligt antidepressivt preparat i Sverige. Detta påbörjade jag mycket för sömnens skull faktiskt, som jag berättat är melatoninbalansen i min hjärna lite ur gängorna, och tydligen ska Valdoxan kunna rätta till detta. Jag kan inte påstå att jag märkte några särskilda biverkningar när jag satte in Valdoxan, så den verkar relativt ofarlig på så sätt. Jag började med 25 mg och höjde under 2011 till 50.
Våren 2012 började jag med Lamotrigin, efter att jag fått min första riktiga dipp sedan allting började 2008. Hudutslag är en vanlig biverkan av detta och därför fick denna sättas in väldigt lugnt och långsamt, för att se så detta inte drabbade mig. Om jag minns rätt började jag med 25 mg och höjde sedan successivt. Jag låg under ett år på 300 mg och det var i våras (samtidigt som Fluoxetinhöjningen) som jag gick upp i 400.
Jag har, tyvärr, ganska mycket problem med biverkningar av mina mediciner. Jag har väldigt svårt för att sortera ut vilken biverkan som hör ihop med vilken medicin, för jag har liksom inte märkt några uppenbara symptom i samband med insättningar, utan det har kommit efter hand.
Jag känner mig generellt väldigt avtrubbad, likgiltig, till det mesta. Inte ledsen, men inte heller glad. Ibland känner jag ingenting, ungefär som om jag helt saknar känslor. Detta kan skrämma mig, men jag försöker resonera med mig själv och påminna mig om att det beror på medicinerna och inte mig.
Jag är ofta yr. Huvudet känns luddigt och det är som om kroppen och hjärnan inte synkar liksom. Jag kan bli illamående. Och trött. Väldigt, väldigt trött.
Restless legs plågas jag av i perioder, krypningar i benen som driver mig till vansinne.
Och så har vi drömmarna. De starka, intensiva drömmarna. Jag drömmer väldigt mycket. Jag kan vakna på morgonen och vara rent utmattat, just för att jag drömt så färgstarkt och intensivt. Det behöver inte alls vara mardrömmar, bara väldigt, väldigt starka drömmar, liksom. Jag kan minnas flera drömmar från en och samma natt. Ibland ett tiotal. Detta låter kanske inte särskilt jobbigt, men det är det. Tyvärr.
Mina biverkningar kan plåga mig mycket i perioder. Ibland känns det nästan som om det inte är värt det, som om jag hellre mått skit mentalt än haft dessa fysiska men dag ut och dag in. Särskilt eftersom medicinerna inte ens får mig att må helt bra. Särkert mycket bättre, men inte bra. Tyvärr är det nog så för de flesta som medicinerar med antidepp, att de trots sina mediciner inte når upp till en nivå där de anser sig må bra. Bättre, men inte bra.
Men jag skulle, trots allt detta, aldrig våga sluta. Mina läkare har sagt att jag ska fortsätta livet ut, och jag skulle aldrig våga göra annat än lyda.
Jag funderar ofta på hur jag skulle må utan mina mediciner. Kanske skulle skillnaden inte vara så stor, jag mår ju trots allt dåligt i perioder, även med mina mediciner. Kanske skulle jag klara mig utan. Kanske skulle livet fungera ändå. Kanske skulle jag slippa alla mina biverkningar. Kanske skulle jag slippa smussla med tablettkartor varje gång jag sover hos någon.
Jag kommer aldrig våga ta reda på det. Jag är inte beredd att betala priset det skulle kosta.
oväder.
Det börjar komma ikapp. Närmar sig successivt. Blir mörkare. Tätare. Kallare. Stora, svarta moln rullar in. Tornar upp sig som klippor.
Det som nyss bara blåste lite lätt kommer snart att vara uppe i full storm. I en storm som river med sig allt den passerar.
Det drar ihop sig för oväder utanför mitt fönster.
Det är redan oväder i mig.
Det som nyss bara blåste lite lätt kommer snart att vara uppe i full storm. I en storm som river med sig allt den passerar.
Det drar ihop sig för oväder utanför mitt fönster.
Det är redan oväder i mig.
avundsjuka.
Jag har ett minne från ett tillfälle vid hösten innan jag blev inlagd. En jättelöjlig grej som är så komiskt "stor" i det här sammanhanget.
Som jag berättat tidigare gick jag på den här tiden i gymnasiet ett par mil bort och pendlade därför med buss varje dag. På bussen träffade jag ibland en bekant från högstadiet. Hon gick nu på en annan skola, men i samma stad.
Denna eftermiddag, runt halv fem skulle jag gissa, åkte vi bussen hem tillsammans. Det var mörkt och kallt. Jag tror det var i oktober, november något. Jag var som vanligt trött, dämpad, stressad och olustig över min vardag. Vi pratade lite allmänt och min bekant berättade att hon när hon kom hem skulle ha en riktig myskväll med sig själv. Först skulle hon gå och köpa godis. Därefter skulle hon tappa upp ett bad, lägga ansiktsmask, måla naglarna och sådant där. Bara ta det lugnt liksom.
Jag minns denna situation så tydligt, därför att min spontana tanke var en extrem avundsjuka. Där satt jag bredvid henne på bussen, trött som alltid efter en natt utan sömn, och visste att när jag vid femtiden kom hem väntade först mockning och skötsel av ett kallt stall, därefter ridning av två hästar i mörker och regn, därefter (beroende på vilken dag det var, det minns jag inte) antingen iväg till friidrottsträningen eller gymmet och sedan, när detta var avklarat och jag var tillbaka hemma igen väntade plugget.
Jag var avundsjuk. Jag var avundsjuk för att jag också ville ha en helkväll hemma. Inomhus, i värme. Utan stress. Jag var avundsjuk för att jag också ville gå och lägga mig tidigt. Somna avslappnad. Jag var avundsjuk på allt. Jag var avundsjuk trots att jag visste att det var jag själv som valt att ha en vardag så som min.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det där med att jag tycker det är lite komiskt. Eller ironiskt, snarare kanske. Det är väl typ det där med min tanke om en längtan efter en lugn och normal vardag. Jag visste ju så väl redan då att jag inte trivdes med min vardag, inte ville ha det så. Jag visste ju att jag inte mådde bra. Visste. Ändå vägrade jag ändra på det. Vägrade ge efter, vägrade ge upp. Skulle vara så jävla envis hela tiden. Så duktig. Jag tror på det där med att karma is a bitch. Så hamnade jag också på ungdomspsyk tre månader senare.
drunkna.
Jag drunknar. Jag försöker simma mot ytan. Simmar och simmar. Det finns ingen yta. Jag fortsätter drunkna. Om och om igen.
plåga.
Jag blir så väldigt trött på mig själv. Trött på att jag aldrig kan njuta av någonting.
Nu är tentorna över och fram till den 2 september är jag ledig. Eller ja, jag ska jobba ett par dagar i veckan, men det räknar jag inte som något särskilt betungande. Nu är jag väl är ledig, är jag glad? Svar nej.
Det är precis samma visa varje gång. När jag stressar och pluggar och har fullt upp går jag och tänker "Gud så skönt det hade varit att inte ha några måsten, kunna ligga framför tvn hela dagen, läsa en bok, göra vad man vill utan att känna tvång". Jag fantiserar om ledighet. Avundas dem som bara jobbar, inte pluggar. De som slipper den gnagande plugghetsen som befinner sig i bakhuvudet hela tiden. Föreställer mig allt jag ska hitta på.
Har längtat efter den här onsdagen länge. Nu är den här, och jag tycker bara det är jobbigt. Det är alltid så. När jag väl är ledig blir jag bara stressad av det. Känner att jag borde göra något. Något viktigt. Att göra ingenting är inte okej. Flera gånger när kurser har avslutats och de nya inte börjar på ett par dagar kan jag tänka "jag kanske borde plugga lite i förväg, förbereda mig för kursen" för jag plågas så mycket av att inte ha några tvång.
Blir tokig. Galen. Varför tillåter jag mig inte att njuta när jag faktiskt kan?
Är ni likadana?
qlinique.
Precis lagt en ansiktsmask från Qlinique. Deras produkter har fungerat väldigt bra på mig i perioder men nu verkar hyn blivit resistent tyvärr.
Jag undrar också varför jag ägnar förmiddagen åt skönhetspyssel när jag Egentligen borde plugga som en idiot inför tentan i eftermiddag. Den kommer ändå gå skit.
tom på ord.
Jag har inte så mycket att säga för stunden. Mina tankar fastnar någonstans halvvägs och lyckas inte bilda ord.
Tiden går för fort. För långsamt. För fort igen.
Sommaren är snart slut. Sommaren som jag längtade så mycket efter. Den som skulle vara min långa vila och uppladdning inför hösten. Den som inte blev det.
Vart tog den vägen? Varför känner jag mig inte utvilad ochuppladdad? Borde jag inte det?
Tänker på min vän. Hela tiden. Saknar henne så mycket.
Tiden går för fort. För långsamt. För fort igen.
Sommaren är snart slut. Sommaren som jag längtade så mycket efter. Den som skulle vara min långa vila och uppladdning inför hösten. Den som inte blev det.
Vart tog den vägen? Varför känner jag mig inte utvilad ochuppladdad? Borde jag inte det?
Tänker på min vän. Hela tiden. Saknar henne så mycket.
glömmer.
Jag har blivit så glömsk. Skrämmande glömsk. Kom precis på mig själv med att tänka att jag måste duscha ikväll för det var flera dagar sen sist. Det var imorse.
För ett tag sen kom jag inte ihåg namnet på en lärare på gymnasiet. Min klassföreståndare till och med. Det var helt blankt i huvudet.
Det är såna småsaker hela tiden. Jag upprepar frågor för jag minns inte att jag redan frågat en gång. Jag glömmer vad filmen jag nyss såg handlade om eller vad jag åt till lunch.
Jag vet att jag oroar mig i onödan men lite bekymrad kan jag inte låta bli att bli. Tankar på att bli senil flimrar förbi.
För ett tag sen kom jag inte ihåg namnet på en lärare på gymnasiet. Min klassföreståndare till och med. Det var helt blankt i huvudet.
Det är såna småsaker hela tiden. Jag upprepar frågor för jag minns inte att jag redan frågat en gång. Jag glömmer vad filmen jag nyss såg handlade om eller vad jag åt till lunch.
Jag vet att jag oroar mig i onödan men lite bekymrad kan jag inte låta bli att bli. Tankar på att bli senil flimrar förbi.
winnerbäck.
end.
Tar det någonsin slut?
restless legs.
Något jag haft problem med i många år, som jag inte vet om det är relaterat till mina mediciner eller ej, är restless legs.
Det finns inget värre. Det kryper och sticker från rumpan ner till fötterna. Oftast kommer det på kvällen när jag ska sova, och det är fruktansvärt. Ingenting kan man göra åt det heller. Jag hatar det.
Det finns inget värre. Det kryper och sticker från rumpan ner till fötterna. Oftast kommer det på kvällen när jag ska sova, och det är fruktansvärt. Ingenting kan man göra åt det heller. Jag hatar det.
söndag.
Jag har min första omtenta imorgon. Jag vill inte. Jag vill inte sitta där, vända på tentan när tentavakterna säger till, blicka igenom uppgiftera och konstatera att det inte kommer gå den här gången heller. Vill inte.
Fick ett sammanbrott i köket. Mamma höll på med diskmaskinen och det slamrade och hördes mer än vanligt. Jag blev irriterad, hatar höga ljud och stökigheter. Kände det som att hon gjorde det med flit. Så var givetvis inte fallet. Jag blev arg. Svår. Bankade i bordet. Ilskan övergick i tårar. Skam. Skam för att jag än en gång gett mig på mamma.
Först arg. Sedan ledsen. Alltid.
Jag har börjat blöda näsblod. Jag har aldrig haft näsblod innan, men nu kommer det hela tiden. Pappa tittade i FASS och det visade sig att näsblod är en mycket ovanlig biverkan som kan uppstå av Lamotrigin.
Självklart ska jag råka på ännu en biverkning, en som dessutom anses mycket ovanlig. Jag får ju all annan skit. Snart mår min kropp sämre av alla biverkningar än av själva sjukdomen.
email.
Nu har jag skapat en email som bara rör bloggen.
Till [email protected] är ni varmt välkomna att skriva vad ni vill. Jag får så många kommentarer här där jag i hela kroppen känner att jag skulle vilja fortsätta kommunicera med personen i fråga, för min skull och för dennes.
Så den här mejladressen är skapad för er. Dit kan ni mejla om ni har några tankar, frågor och funderingar eller vad som helst.
Den här bloggen startade jag inte för min skull utan för VÅR. För alla oss som lider i det tysta.
Så finns det minsta lilla jag kan göra för att hjälpa så vill jag det.
Till [email protected] är ni varmt välkomna att skriva vad ni vill. Jag får så många kommentarer här där jag i hela kroppen känner att jag skulle vilja fortsätta kommunicera med personen i fråga, för min skull och för dennes.
Så den här mejladressen är skapad för er. Dit kan ni mejla om ni har några tankar, frågor och funderingar eller vad som helst.
Den här bloggen startade jag inte för min skull utan för VÅR. För alla oss som lider i det tysta.
Så finns det minsta lilla jag kan göra för att hjälpa så vill jag det.
turbulens.
Det har varit en väldigt turbulent dag och kväll. Känslostormar likt tornados och smärta upp och ned som i en berg- och dalbana.
Nyss hemkommen. Nu vet en av mina vänners kompisar att jag är Sveriges största lipsill. Varför jag är det vet de dock inte.
Mina senaste acneprodukter har en salva/kräm som ska strykas punktvis över synliga finnar. Har man finnar över hela ansiktet ser det punktvisa ut så här.
sov gott mina vänner <3
bamsing.
Har börjat ta Tetralysal nu mot min acne. Kolla vilka bamsingar kapslarna är! Jag la en Fluoxetin bredvid, som ju är en normakstor kapsel enligt mig. Den ser ut som en liten bebiskapsel. Haha!
demoner.
Här har ni mig.
Jag tror att jag genom att fokusera helt och fullt på min vän förtränger min egen smärta. Den jag har på insidan. Ingen ifrågasätter min smärta, min sorg och mina tårar över min vän. Jag beter mig så som man i människors ögon ska bete sig när något som detta händer.
Demonerna jag vanligtvis brottas med har tagit paus. De får inte plats, de har fått ge vika för min vän. Just nu är jag som vem som helst som drabbats av en tragedi. Nu är jag ju ledsen av en anledning. Det finns en förklaring. Något att ta på.
Jag är bara rädd att demonerna snart har vilat färdigt, och att de då kommer tillbaka med större kraft än någonsin.
Text.
Denna text skrev jag och la upp på min Facebook och Instagram. Fick väldigt fin respons på den så jag tänkte att den kanske kunde vara på sin plats även här:
Livet tar ibland vändningar man är helt oförberedd på. Fruktansvärda saker kan hända. Fantastiska saker kan hända. Sådant som skakar om och vänder upp och ned på hela ens värld.
Jag har svårt för förändringar. Det spelar ingen roll om det är till det bättre eller sämre. Det är förändringen i sig jag hatar. Det tar tid att vänja sig.
För en dryg vecka sedan drabbades jag av det som man tror bara drabbar andra, aldrig en själv. Det är efter detta som jag insett vad i livet som betyder något. Vad spelar det för roll om jag får B eller D på tentan, om vågen visar mer än någonsin eller mitt konto är tomt, så länge mina nära och kära lever och mår bra, så länge jag har tak över huvudet, så länge jag är älskad.
Det är också nu jag märkt vilka vänner som funnits för mig, och vilka som bara säger att de gör det.
Jag vill också be er alla att hålla alla tummar ni har för att min vän ska bli så bra så möjligt.
Jag har svårt för förändringar. Det spelar ingen roll om det är till det bättre eller sämre. Det är förändringen i sig jag hatar. Det tar tid att vänja sig.
För en dryg vecka sedan drabbades jag av det som man tror bara drabbar andra, aldrig en själv. Det är efter detta som jag insett vad i livet som betyder något. Vad spelar det för roll om jag får B eller D på tentan, om vågen visar mer än någonsin eller mitt konto är tomt, så länge mina nära och kära lever och mår bra, så länge jag har tak över huvudet, så länge jag är älskad.
Det är också nu jag märkt vilka vänner som funnits för mig, och vilka som bara säger att de gör det.
Jag vill också be er alla att hålla alla tummar ni har för att min vän ska bli så bra så möjligt.
Jag hoppas att ni har haft en fin fredag mina vänner och att kvällen fortsätter i samma tecken.
Krama era nära och kära en extra gång. Krama er själva. Ni är bra.
Kram
bilder.
Lakanen har inte lossnat från sängen, de är lite skrynkliga men inte runtsnodda som de brukar. Det är inte heller svett vare sig på lakanet, kuddarna eller täcket. Jag har haft en lugn natt, bara vaknat ett par få gånger och drömt ganska stillsamma drömmar.
Kanske är det värt att vara trött och seg om dagarna på grund av Propavanen när belöningen är att jag sover bra om nätterna? Jag vet inte. Jag vill bara ha mina Imovane.
För övrigt ska jag försöka ha lite mer bilder i mina inlägg, jag förstår ju att det är mycket roligare än bara en massa text sida upp och sida ner :)
Givetvis kommer det inte vara några bilder på mig, min familj eller mina vänner, men det förstår ni säkert. Jag vill ju förbli anonym :)
Kram på er och försök hitta det ljusa i denna gråa, trista fredag!
Kanske är det värt att vara trött och seg om dagarna på grund av Propavanen när belöningen är att jag sover bra om nätterna? Jag vet inte. Jag vill bara ha mina Imovane.
För övrigt ska jag försöka ha lite mer bilder i mina inlägg, jag förstår ju att det är mycket roligare än bara en massa text sida upp och sida ner :)
Givetvis kommer det inte vara några bilder på mig, min familj eller mina vänner, men det förstår ni säkert. Jag vill ju förbli anonym :)
Kram på er och försök hitta det ljusa i denna gråa, trista fredag!
frukost.
Dags för frukost!
Har ni det också uppdelat så att ni tar hälften på morgonen och hälften på kvällen? Förstår inte riktigt vitsen. Är sämst på att ta dem på regelbundna tider också, det kan variera med flera timmar från dag till dag.
kryper.
Nu har jag inte hört något på flera dagar. Oron gnager i magen. Vill inte höra med hennes mamma hur det går. Vill inte jaga dem. Dessutom svarade hon inte på mitt senaste sms, så antagligen vill de vara ifred. Det måste jag respektera.
Rastlösheten kryper i mig. Den kryper så mycket att jag kan känna krypet rent fysiskt. Det kliar. Men hur mycket jag än kliar tillbaka kommer det inte försvinna. För det som kliar sitter på insidan. På något man inte kan ta på. På något som egentligen inte finns.
fantastiska.
Jag vill bara säga till er att ni är helt fantastiska.
När jag la ut bilden på mitt ansikte igår var jag beredd på att en drös av negativa kommentarer skulle trilla in. Fakta är att jag inte fått en enda. Istället har ni kommit med tips och råd. Stöttat och peppat. Ni har påpekat sådant ni tycker är vackert i mitt ansikte, sådant som jag själv inte ser.
När jag ser bilden ser jag bara acnen, den hemska och fula acnen. Ni berättar att ni ser vackra ögon, fina drag och långa ögonfransar. Tack. Tack för att ni lägger märke till det jag själv inte ser.
Ni är så fina allihop ♥♡
När jag la ut bilden på mitt ansikte igår var jag beredd på att en drös av negativa kommentarer skulle trilla in. Fakta är att jag inte fått en enda. Istället har ni kommit med tips och råd. Stöttat och peppat. Ni har påpekat sådant ni tycker är vackert i mitt ansikte, sådant som jag själv inte ser.
När jag ser bilden ser jag bara acnen, den hemska och fula acnen. Ni berättar att ni ser vackra ögon, fina drag och långa ögonfransar. Tack. Tack för att ni lägger märke till det jag själv inte ser.
Ni är så fina allihop ♥♡
hela tiden.
Jag tänker på dig hela tiden. Precis hela jävla tiden.
När jag lyssnade på en gammal spellista på Spotify tidigare idag kom Johnossis "What's the point" fram. Minns du den? Minns du när du sov över hos mina föräldrar och vi inte sov på hela natten för så fort den ena höll på att somna gapade den andra "whaaat's the point of doing anyting?"så högt det bara gick. Vi var Imovanelulliga båda två. Hur många gånger har vi inte sovit ihop Imovanelulliga?
Jag glömmer av vad som hänt. När det händer något eller jag råkar ut för något är min första spontana tanke att jag måste sms:a eller ringa dig och berätta. Som idag när en kund hos frisören hade rosa velourbyxor och supertuperat hår. Jag ville säga det till dig. Sedan får jag påminna mig om att det inte är lönt att ringa eller sms:a. För det är ingen som kommer svara.
När jag lyssnade på en gammal spellista på Spotify tidigare idag kom Johnossis "What's the point" fram. Minns du den? Minns du när du sov över hos mina föräldrar och vi inte sov på hela natten för så fort den ena höll på att somna gapade den andra "whaaat's the point of doing anyting?"så högt det bara gick. Vi var Imovanelulliga båda två. Hur många gånger har vi inte sovit ihop Imovanelulliga?
Jag glömmer av vad som hänt. När det händer något eller jag råkar ut för något är min första spontana tanke att jag måste sms:a eller ringa dig och berätta. Som idag när en kund hos frisören hade rosa velourbyxor och supertuperat hår. Jag ville säga det till dig. Sedan får jag påminna mig om att det inte är lönt att ringa eller sms:a. För det är ingen som kommer svara.
acne.
Så här ser jag ut just nu. Min hy har till och med en "bra dag" idag. Min dag är inte lika bra. Jag har inte hört något mer om min vän. Tänker på henne. Hela tiden.
Jag har legat under täcket hela eftermiddagen. Tårarna har runnit. Det är acnens fel. Den gör ont och kliar. Gör mig ful.
Idag har den hånat mig från alla håll. Från internet. Från tidningar. Från människor på stan. Från tvn. Man ska känna sig ful om man ser ut så här. Man är defekt. Man är fel. Man måste ändras på. Rättas till.
Jag vågar ganska säkert påstå att bland de som är drabbade av acne finns många som lider mer av den kosmetiska effekten än av själva sjukdomen. Att de mår sämre för att de känner sig fula än för att den gör ont. Samhället säger att man är ful om man har en prick i ansiktet. Vad säger samhället om mig, jag som har ett så stort antal prickar att det inte går att räkna?
Jag hatar min acne. Den gör ont.
Den gör mig ful, därför att andra tycker att den är ful.
Har skrivit från mobilen som är hopplös att blogga från, därför detta korta och slarvigt skrivna inlägg.
Ska en annan gång skriva ett ordentligt inlägg om ämnet.
svar.
Skickade ett "tänker på er"-sms till min väns mamma igår. Jag har inte fått något svar. Hon svarar alltid. Varför svarar hon inte nu?
glömska.
Det senaste jag hört om min vän är att hon inte vet och inte förstår vad som hänt. Det kommer ta lång tid, skrev hennes mamma. Jag förstod inte riktigt vad som skulle ta lång tid. Jag ville inte fråga.
Jag har henne i huvudet hela tiden. Det går inte en minut utan att jag tänker på henne.
Jag har försökt återgå till vardagen. Livet måste fortsätta som vanligt säger de. Jag var på bio igår. Filmen var rolig. Jag kunde skratta. För första gången sen olyckan skrattade jag och det kändes bra. Imorgon ska jag till jobbet, tillbaka till den vanliga vardagen. Tentorna som närmar sig förtränger jag däremot. Kan bara inte börja plugga. Orkar inte. Känner mig så misslyckad.
Jag tror att jag undermedvetet lagt allt mitt fokus på min vän, för att slippa handskas med mitt eget. Det är okej att sörja. Det är okej att vara ledsen över något som detta. Det är okej att skrika och gråta. Ingen ifrågasätter mig. Jag gömmer mig bakom, det blir som ett kamouflage.
Propavnen gör mig trött. Jag sover bättre, vaknar inte lika många gånger varje natt, men priset är att jag är så fruktansvärt trött på dagarna. Sätter jag inte alarm på mobilen skulle jag nog sova dygnet runt. Jag ringde till min psykiatrimotagning i slutet på veckan, sa till telefonsvararen att jag hade slut på Imovane. Håll tummarna för att jag i kommande vecka har ett recept inlagt. Propavan ger mig inte det lulliga. Det fluffiga, underbara.
framåt.
Igår fick jag ett nytt sms av min väns mamma. Där stod det att det ser ut som att hon sakta men säkert kan bli helt bra. Jag hann knappt läsa klart smset förrän tårar av lättnad började rulla ned längs kinderna.
Efteråt kände jag mig helt utpumpad, matt och trött i både kroppen och huvudet. Det var som att när allt lugnade ner sig kom verkligheten över mig.
Faran är långt ifrån över, men vi vågar hoppas. Det ser inte längre nattsvart ut.
Jag drömde om henne inatt. Två drömmar, båda lika konstiga. Allt i mitt liv kretsar kring henne nu. Igår kom jag på att jag till och med glömt fråga en annan nära vän, som fyllde år samma dag som jag fick det hemska beskedet, vad hon fått i födelsedagspresent. Jag skämdes. Hon sa att det var det sista jag skulle skämmas över. Hon sa att jag inte ens fick be om ursäkt för att jag glömt fråga. Hon sa att så som situationen ser ut just nu är det inte konstigt att jag glömde.
Jag försummar de flesta i min omgivning nu. Orkar inte, kan inte. Men de förstår, de vet att jag inte räcker till just nu. De vet att jag just nu inte kan finnas till hundra procent för dem, utan att det är de som måste finnas för mig istället. De tar inte illa upp, de förstår att jag har fullt upp med mig själv, att jag inte klarar någon annans börda just nu, även om jag vill kunna finnas för mina vänner så som jag brukar. Men jag kan inte. Inte nu. De säger att jag är stark, de säger att om samma sak drabbat dem hade de inte orkat. Jag vet inte om jag tycker att jag är stark, men jag måste orka. Så är det bara.
En av mina underbara, hon som fyllde år i tisdags, ska släpa med mig ut på bio ikväll. Jag måste tillbaka ut i verkligheten, säger hon. Livet måste kunna fortsätta som normalt, jag mår bara sämre annars, säger hon. Jag tror hon kan ha rätt.
Någonstans inom mig känner jag skam. Det känns som ett svek om jag går ut och roar mig med bio, som om jag borde ligga hemma och gråta, annars sörjer jag inte tillräckligt mycket. Jag vet att jag inte kan tänka så.
hon.
Svetten. De fuktiga lakanen. Drömmarna. Drömmer om henne. Tröttheten. Den oroliga sömnen. Vaknar med ett ryck varje timme. Inser att det fortfarande är natt. Inser att det gått mindre än 60 minuter sedan jag vaknade sist.
Allting kretsar kring henne. Att hon blir bra är det enda som betyder något. Jag struntar i om hon inte känner igen mig när hon vaknar. Jag struntar i om hon inte kan prata. Jag struntar i om hon är förlamad. Så länge hon lever. Så länge hon kan andas utan respirator. Det är det enda som betyder något.
livstecken.
Raden ovanför står det att hon inte är nedkyld, men där nämns hennes namn som ni säkert förstår att jag inte vill ska synas.
Hennes mamma är underbar och skickar sms så fort något nytt händer.
Hon visar livstecken. Hon kanske överlever.
ont.
Bläddrade runt lite i bloggen, glömmer så fort vad jag skriver, så vill ha lite koll.
Från 31 juli hittade jag den här meningen:
Tänker på henne. Har inte hört något från henne idag, hon har inte svarat på sms. Ber till gud att de bara tagit mobilen ifråm henne, att det inte har hänt något annat.
Det hade hänt något annat.
tyst.
Det är lite tyst här just nu.
Hon som blev inlagd förra veckan, hon som jag älskar så mycket, ligger sedan tre dygn tillbaka på intensiven nedsövd i en respirator, med hjärnan på kylning. Jag fick samtalet av hennes mamma igår morse. Hon slutade svara på mina sms i lördags kväll, jag blev orolig, hon brukar alltid höra av sig varje dag för att lugna mig. När jag såg vem det var som ringde igår förstod jag. Något hade hänt och jag ville inte veta vad. Hon ville inte mer.
De vet inte om hon klarar sig. De vet inte hur omfattade skadorna på hennes hjärna är. De vet inte om hon någonsin blir sig själv igen.
Min hjärna förstår inte. Det här händer bara inte. Det går inte. Hon ska ju vara hos mig. Vi har ju hållit ihop i 20 år. Vi skulle ju alltid hålla ihop.
Jag gick hem från jobbet direkt efter samtalet, efter att ha suttit i ett konferensrum och försökt samla mig tillräckligt för att kunna möta mina kollegors ögon. Är hemma hos mamma. Fortfarande pyjamas på. Avtrubbad. Fattar inte. Vill inte fatta. Det här händer inte.
De ska stänga av narkosen ikväll. De ska se om hon kan andas själv. Sen får kroppen vakna när den vill, när den orkar. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar.
Jag ber er hålla alla tummar ni har nu. Jag kan inte förlora den här människan. Det går inte.
Hon som blev inlagd förra veckan, hon som jag älskar så mycket, ligger sedan tre dygn tillbaka på intensiven nedsövd i en respirator, med hjärnan på kylning. Jag fick samtalet av hennes mamma igår morse. Hon slutade svara på mina sms i lördags kväll, jag blev orolig, hon brukar alltid höra av sig varje dag för att lugna mig. När jag såg vem det var som ringde igår förstod jag. Något hade hänt och jag ville inte veta vad. Hon ville inte mer.
De vet inte om hon klarar sig. De vet inte hur omfattade skadorna på hennes hjärna är. De vet inte om hon någonsin blir sig själv igen.
Min hjärna förstår inte. Det här händer bara inte. Det går inte. Hon ska ju vara hos mig. Vi har ju hållit ihop i 20 år. Vi skulle ju alltid hålla ihop.
Jag gick hem från jobbet direkt efter samtalet, efter att ha suttit i ett konferensrum och försökt samla mig tillräckligt för att kunna möta mina kollegors ögon. Är hemma hos mamma. Fortfarande pyjamas på. Avtrubbad. Fattar inte. Vill inte fatta. Det här händer inte.
De ska stänga av narkosen ikväll. De ska se om hon kan andas själv. Sen får kroppen vakna när den vill, när den orkar. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar.
Jag ber er hålla alla tummar ni har nu. Jag kan inte förlora den här människan. Det går inte.
tisdag.
Trött.
Två Atarax igår hjälpte inte ett skit för att somna, jag är bara extra trött nu morgonen efter.
Illamående.
Tröttheten tar sig i uttryck genom ett ettrigt illamående.
Sorg.
Idag får tanken på jobb mig att vilja gråta, trots att jag älskar mitt jobb.
Trött igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så trött. Måste ringa min läkare. Deras telefontid är när jag är på jobbet så jag drar mig för att ringa, dum som jag är. Måste försöka lura till mig en ny omgång Imovane.
Trodde mitt hår var okej. Jag orkade inte duscha igårkväll. Jag hatar att duscha. Insåg imorse att det var fett och äckligt. Orkade fortfarande inte duscha. Nu sitter håret uppsnurrat i en stram knut istället, men ser fortfarande fett och äckligt ut.
Idag känner hela jag mig äcklig. Finnarna syns extra mycket. Fettet dallrar lite mer än vanligt. Jag har lagt på mig ett par kilon och jag kan inte släppa tanken på det, trots att jag inte kan sluta äta mitt godis. Ringarna under ögonen extra mörka. Ansiktet slitet. Blekt.
Måste byta lakan när jag kommer hem. Svetten inatt värre än vanligt. Borde kanske tillägga här att jag visst det duschade imorse, men en snabbis för kroppen bara, såpass ofräsch är jag inte att jag går till jobbet dränkt i svett. Det är håret jag inte orkar med.
Ha en fin tisdag nu allihop,
kram.
Två Atarax igår hjälpte inte ett skit för att somna, jag är bara extra trött nu morgonen efter.
Illamående.
Tröttheten tar sig i uttryck genom ett ettrigt illamående.
Sorg.
Idag får tanken på jobb mig att vilja gråta, trots att jag älskar mitt jobb.
Trött igen.
Jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så trött. Måste ringa min läkare. Deras telefontid är när jag är på jobbet så jag drar mig för att ringa, dum som jag är. Måste försöka lura till mig en ny omgång Imovane.
Trodde mitt hår var okej. Jag orkade inte duscha igårkväll. Jag hatar att duscha. Insåg imorse att det var fett och äckligt. Orkade fortfarande inte duscha. Nu sitter håret uppsnurrat i en stram knut istället, men ser fortfarande fett och äckligt ut.
Idag känner hela jag mig äcklig. Finnarna syns extra mycket. Fettet dallrar lite mer än vanligt. Jag har lagt på mig ett par kilon och jag kan inte släppa tanken på det, trots att jag inte kan sluta äta mitt godis. Ringarna under ögonen extra mörka. Ansiktet slitet. Blekt.
Måste byta lakan när jag kommer hem. Svetten inatt värre än vanligt. Borde kanske tillägga här att jag visst det duschade imorse, men en snabbis för kroppen bara, såpass ofräsch är jag inte att jag går till jobbet dränkt i svett. Det är håret jag inte orkar med.
Ha en fin tisdag nu allihop,
kram.
ingenting.
Just nu är jag ingenting. Ingenting är det värsta. Är man glad är man glad. Är man ledsen är man ledsen. Är man arg är man arg. Men man tom är man tom, då är man ingenting. Jag undrar om det är ungefär det är så här det känns att vara förlamad. Man vet om att om man skär sig på en kniv gör det ont eller om man spiller kokande vatten i knäet bränner det, men man känner det inte. Det är farligt för kroppen att skäras i med en kniv eller att bränna sig på kokande vatten, men det känns fortfarande ingenting så man kan ändå utsätta sig för det, om man nu skulle vilja det, för man bryr sig inte om det skulle hända.
När jag är ingenting känns det som om min familj hade kunnat dö utan att det hade rört mig i ryggen (jag vågar knappt skriva den här meningen för jag skäms så mycket), för ingenting kan i det läget få mig att känna, absolut ingenting. Jag skulle kunna stå bredvid en pågående misshandel utan att reagera. Det skrämmer mig. Kan jag verkligen vara så kall i vissa stunder? Kan en människa bli så avtrubbad? Tack och lov är jag oftast någonting. Ofta är jag ledsen, men jag är iallafall någonting.
Jag hatar ingenting. Jag hatar allting.
måndag.
Vill först och främst bara säga tack, ett enormt tack, för alla fina kommentarer ni skriver! Jag blir rörd till tårar när jag tänker på att ni lägger ner tid på att skriva något peppande och snällt till mig. Superstor kram till er alla!
Jag kom hem från jobbet strax efter sex, min tanke var att på vägen hem hämta ut Fluoxetin och Propavan (jag ska börja med det igen, se hur det går, även om jag vet att jag blir en zombie delight, för så som min sömn är nu är inte hållbart) men Apoteket stängde klockan 17. Jahapp, det var det. Har varit hemma hos mina föräldrar ett par dagar så jag har inte kunnat hämta ut nya Fluoxetin där. Där finns ett apotek, men ingen i vår familj hämtar ut sina mediciner där. De bor i en ganska liten kommun där alla känner alla och både mamma och pappa är välkända på apoteket med sina yrken, så det hade inte sett så bra ut om lilla lyckliga läkarfamiljen en efter en kom och hämtade ut allt möjligt psykiskt (bäst att jag tillägger att detta är skrivet med en ironisk ton). Nej men skämt åsido, det skvallras mycket i den byn så vi måste ha det så tyvärr. Folk är ju som sagt inte alltid så förstående.
Idag har varit en ganska jobbig dag. Skolan ligger och gnager som en råtta i bakhuvudet. Tanken på att ta tag i omtentorna som är snart får mig att må illa.
Apoprå omtentor så insåg pappa idag att jag saknar två poäng för att få CSN i höst. Klarar jag någon av omtentorna nu i augusti så är problemet löst, men jag ska för säkerhets skull kontakta min läkare, att jag klarar tentorna är långt ifrån en garanti.. Man kan få dispens hos CSN när det gäller sjukdomar och liknande, så ett intyg från min psykiater som talar om att jag var nere i en djup depression i våras borde räcka. Dessutom syns det på resultaten att det var just våren jag mådde dåligt på, för det är terminens sista tre tentor jag har efter mig, fram tills dess har allting gått bra. Det var precis samma visa förra våren, då fuckade jag också upp allting i slutet på terminen. Skolan fungerar bara inte när jag mår så. Jag förundras över folk som är tvärt om, om något dåligt händer kan de istället gräva ner sig helt i plugg, fokusera till tusen för att hålla borta allt annat. Jag är tvärt om, skolan är det första som ryker. Tyvärr.
Jag ska jobba mycket mer i veckan också än vad som var tanken från början och det känns också lite stressande, trots att jag egentligen inte har något bättre för mig om dagarna. Nåja, jag trivs på mitt jobb iallafall, tack och lov.
sömn.
I natt var värsta natten på länge, trots att jag tog en Atarax innan jag la mig. Egentligen klarar min kropp inte Atarax, jag är en zombie i dagar efteråt, men vad gör man inte när man är desperat?
Iallafall, klockan var över 3 när jag väl somnade och sen vaknade jag i halvtimmesintervaller, där emellan drömde jag jobbiga drömmar. Pappa sa igår att jag inte skulle sätta någon klocka för att jag skulle få sova tills jag vaknade av mig själv dagen efter. Klockan 5 bestämde sig min kropp för att jag sovit färdigt. Efter att ha försökt somna om i över en timme gav jag upp och gick och la mig framför tvn istället. Framåt halv åtta slumrade jag till och halvsov fram till elva.
De mörka ringarna under mina ögon verkar ha blivit permanenta.
sant.
Orsaken till depressioner är inte helt klarlagd, men man vet att det finns en viss brist på signalsubstanser i hjärnan som behövs för att föra signaler från en nervcell till en annan. Läkemedel mot depressioner hjälper till att normalisera denna brist och har på så sätt effekt på depressionen.
dipp.
Dippat rätt kraftigt senaste dagarna, som ni nog märkt, men det har blivit rätt mycket på senaste tiden. Jag sover ingenting, min vän är inlagd igen, sommaren närmar sig sitt slut, mina omtentor om ett par veckor närmar sig osv. Förstår inte hur jag ska orka samla kraft till att plugga till dem, har dem i bakhuvudet hela tiden som en tung huvudvärk. Har mer och mer lekt med tanken på att plocka ut en kandidat efter det här året istället för att läsa det sista masteråret också, men vi får se hur det känns då. Har jag omtentor efter mig även efter nästa läsår känns det kämpigt att läsa en master samtidigt. Dessutom lockar tanken på att läsa min master någon annanstans, gärna utomlands, mer och mer.
darr.
Försöker med mina darriga och ostadiga fingrar att blogga från mobilen. Det blir fel. Jag får radera. Börjar om. Fel igen. Mellan orden trycker jag in popcorn och Riesen-chocklad i munnen. Händerna skakar så att jag knappt får grepp om godiset. Får skylla mig själv. Har inte orkat äta ordentligt så blodsockret är nånstans nere vid fotknölarna. Försöker reparera kroppen med socker. Med godis.
Kom ut till mamma och pappa i förmiddags. Har sedan dess inte gjort mycket vettigt. Halvsovit och drömt konstiga drömmar. Gråtit. Blivit kramad. Mamma och pappa nära, hela tiden. Bekymrade.
sviken.
Ledsen. Besviken. Tom. Arg.
Varför hoppas man?
Varför tror man?
Alla är ju likadana ändå.
